Vi har en tavla i kyrkans kafévåning som beskriver dagens predikotext.

Det är Jesus och den samariska kvinnan vid Jakobs brunn i ett viktigt samtal om livet.

Hit till Sykar, som staden hette, kom inte så ofta majoitetsbefolkningen - gamla historiska och etniska konflikter hade förgiftat relationerna. Det fanns en osynlig gräns som man bara inte överskred. Redan då! Tvärr finns spänningarna kvar i dagens Israel.

Men det står i min Bibel att Jesus MÅSTE ta vägen till Samaria. Vad säger det till oss? Jesus var inte fånge i traditionens grepp, han var fri att följa sitt hjärta - den  inre rösten.Han var beredd att kliva ut ur cirkeln av historiska, etniska och religiösa fördomar. Varför? Det fanns en mänska som var i akut behov av hjälp. Medan lärjungarna springer in till staden för att köpa mat sitter Jesus kvar vid brunnen.

Plötsligt står hon där med sin vattenkruka.

Vi vet inte vad hon heter - men berättelsen gör klart för oss att denna vingsvedda kvinna bär på djup smärta hon behöver vägledning för att förstå både sig själv och sitt liv.

Här stiger Jesus rakt in i en situation av mobbning, ensamhet, utanförskap, förakt och trassliga relationer. Att hon kom till brunnen just vid middagstid och inte på morgonen hade säkert sin orsak. På morgonen kom alla andra både för att hämta vatten och för att utbyta nyheter och skvaller. Hon kanske inte ville vara där eftersom det så ofta var hennes liv som behandlades vid de här informella nyhetssändningar

Men Jesus möter henne i ett respektfullt samtal - en attityd som väcker förundran och frågor hos henne. Hur kan du som är jude be mig om vatten? Jag är en samarisk kvinna?

På något sätt vill hn få Jesus att förstå att såhär brukar man inte ha  kontakt med henne.

Samalet fortsätter och hennes förundran stegras.

Hon kanske inte riktigt hänger med då Jesus talar om källan i hennes inre – men hon anar instinktivt att detta är livsavgörande för henne.

Plötsligt skär Jesus upp masken och blottlägger en smärtsam punkt i hennes  liv.

”5 män har du haft och den du har nu är inte din..!” Hon tog sig  om huvudet - helt chockad av hans ord.

”Du måste vara en profet!” svarar hon.

Som för att  snabbt komma ifrån de här frågorna för hon skickligt över samtalet till de religiösa konflikterna som skapade mycket debatt i den tidens religiösa värld. Frågan gällde om man skall be i Jerusalem eller på berget Gerissim.

Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus, kvinnan försöker komma vidare i samtalet… När han kommer skall han förkunna allt för oss!

Det glimmar till när Jesus svarar:Det är jag, den som talar till dig….

Det här är den här berättelsens klimax. Det är faktiskt inte hennes tidigare förhållanden eller trassliga relationer som är  i fokus för samtalet. Det är inte heller den religiösa debatten – den centrala frågan i dagens predikotext är: Vem är Jesus. När han säger: Det är jag som är Messias, då sätter hon plötsligt ner krukan på brunnslocket och vandrar beslutsamt in till staden. Hon går fram till mänskorna på torget och berättar att hon mött en man som sagt henne allt.  Kan han vara Messias! Det står att hela staden kom ut till Jakobs brunn för att se  och höra mannen som gett en livstörstig mänska vatten – en ny grund att stå på – en ny styrka – ett nytt liv.

Vad var det som hände här?

Jesus går inte på i moralistisk anda och pekar på symptom utan går djupare - han berör hennes djupaste skikt.

De flesta av oss vill, liksom hon, göra stora upplevelser och spränga gränser. Vi längtar efter det stora äventyret - vi söker kärlek - vi söker tillfredsställelse på olika  livsområden, vi vill vinna och nå våra  mål.

Den här livstörsten är inte problemet.

Men frågan är: Vilka källor dricker du ur? Det är vad Jesus ville tala om vid brunnen - Det är en viktig fråga för oss alla.

Vad  är det som ger riktning åt ditt liv? Vart är du på väg?

Vad vill du med dit liv? Vilka  är dina värderingar?

Utan dem blir du så lätt manipulerad av stundens impulser.

Men Jesus band henne inte vid det hon var. Istället gav han  henne ett nytt centrum

Den namnlösa kvinnan idagens text mötte Messias – som inte är moralpolis, utan har gett sitt liv för vår upprättelse och vårt helande

Nå, vad har denhär berättelsen med oss att göra?

Vi lever alla  mer eller mindre uppskruvat med  många relationer, förväntningar och ambitioner som alla kräver sitt. Ändå skälver det till inom oss ibland - en djupare längtan - efter det jag egentligen mest av allt vill. Ibland kommer tankarna till oss alla - var det dethär jag är ämnad för eller finns det en väg vidare och djupare och vad  är den kraftresurs som leder mig rätt.

Så ofta är religion något som förknippas med riter och platser - men Jesus vill här öppna vår förståelse för en personlig erfarenhet av Gudsnärvaro i livet.

Jesu möte med kvinnan vid brunnen är full av nåd - För henne innebar den att  hon inte var en fånge i sin egen historia – Hon var inte förutbestämd att leva i skuggorna av sin gårdag. Nåd  är att få börja på nytt.  Paulus säger triumferande  i ett av sina brev:

”Den som är i Kristus är en ny skapelse det gamla  är förgånget något nytt har  kommit.”

I vår tid är det kanske inte orden vi längtar efter mest - de finns i överflöd – vi behöver vattnet som ger liv. Det är livet som gör att frön börjar gro och ge frukt.

Det är en stor förmån att här idag få presentera en Kristus som inte barrikerar sig  i fromma miljöer. Han är beredd att spränga gränser.  Han är inte rädd att möta mänskor i deras smärta och söndrighet.

Han rabblar inte fromma ord, han stänger inte in oss i våra misslyckanden och återvändsgränder -

Han öppnar dörren till frihet och upprättelse - han ger oss nåd. Det har så många av oss fått vara med om som sitter här - vi  har alla vår historia, vår berättelse. vår kamp och våra nederlag - men Jesus kom in i våra liv - vi fick en ny chans . Vi fick nåd.

Nåd är inte bara det vackraste ordet i vårt språk - det är nyckeln till nya källflöden i vårt inre.

Att bli förlåten, befriad och upprättad ger livskraft och mod.

Det är den källan Jesus talar om – den inre närvaron som får oss att må väl och bära god frukt i ett andligt torrt  och utarmat land.

I Joh.7  säger Jesus:

Den som tror på mig av hans innersta skall flyta strömmar av levande vaten - detta sade han om Anden som de som trodde på honom skulle få. ”

Vad är det som är  nyckeln till framgång och livaktighet hos de församlingar som det går bra för?

Frågan ställs av Bill Hybels i boken “Ledarskap”

Är det läget? Nej, jag har sett församlingar fyllda med entusiasm och förväntansfylld glädje  på de mest osannolika platser, utan bra förbindelser och övriga attraktioner.

Är det samfundet?

Jag har sett pingstkyrkor döda som sten och anglikanska kyrkor fyllda av liv och mänskor mitt i livet. Jag har besökt katolska kyrkor där nunnor och munkar dansar av fröjd och mänskor står i kö för att få känna atmosfären av frihet och glädje.

Är det idealiska lokaler?

Nej - lokalerna är inte avgörande för om mänskor kommer eller ej. Vi har sett de mest  bedårande katedralerna stå tomma på gudstjänsttid  samtidigt som gråa industrihallar fyllas av mänskor som där fått andlig mat som mättar och tillfredsställer.

Är det fantastiska  predikningar?

Nej, predikningar är viktiga - men inte avgörande för om församlingen lyckas eller ej i sitt uppdrag.

Det jag funnit, säger Hybels, är att på varje  plats där Guds rike går fram med kraft är det ett  litet gäng bröder  och systrar som ödmjukt  och genom bön har fått en vision, en strategi, en dröm och inspiration. Jag har i dessa sammanhang funnit ledare som personifierat den drömmen och ivrigt hjälper andra att hitta sin plats i visionen.

Finns det inte ledare som har en vision kommer många att aldrig hitta sin plats i helheten och kommer att känna sig frustrerade och utanför. Så lever alltför  många  kristna idag.

Synproblem - ett gissel för kristenheten

Det verkar som om kristenfolket inte klarar av det överutbud av information som finns  inom kristenheten idag. Man förlorar fästet - hållpunkt för  ögonen. Man är desorienterad och vilsen och har svårt att orientera sig både  i omgivningen och i det andliga skeendet. Varför?  Därför att den andliga synförmågan är nedsatt Den uppenbarelsens ande aposteln Paulus ber om i Ef.1:17 finns inte.

”Ögat är  kroppens lampa, om ögat är grumligt är hela kroppen i mörker.” (Matt.6:22)

Alla blir förlorare när en församlings vision blir otydlig.Alla får betala ett högt pris för ledarens brist  på mod och

En församling utan vision - utan syn -är ett skepp utan roder, på drift, planlös utan påverkan i samhället.

Visionen är det enda redskap vi har för förändring - genom visionen förmedlar Gud kreativa bilder med vilka vi kan fokusera framtiden.

Ta  bort visionen från en ledares hjärta och det är ingen ledare längre - kanske en administratör. Men en administratör kan inte leda ett Guds verk in i framtiden …det är problemet.

Ett fungerande ledarskap förutsätter att man vet åt vilket håll man skall gå.

För att veta det behövs det två saker: För det första behöver man veta var man är - man måste  kunna göra en ärlig och realistisk lägesbeskrivning - situationsbedömning. För det andra  behöver man veta vart man vill komma.

Det är därför Ords.28:19  säger att ”utan uppenbarelse går folket vilse…”

Det är visionen som ger riktning åt en församling. Visionen är bränslet som driver ledarskapet. Om bränslet är slut är också ledarskapet marginaliserat. Det är visionen som är gnistan som får andra att tändas av samma passion. Finns inte gnistan kommer allt att slockna - snart.

Hjärtan som Gud berört

Nu är tid för varje ansvarsbärare att inför Gud utbe sig bilderna, målen och riktningen för sin tjänst.

Framtidens församlingar har marginella chanser att leva vidare utan kvinnor  och män vars hjärtan Gud har berört och som fått en vision för sina liv som är värd att leva och kämpa för.

Församlingen behöver vara visions-styrd för att vara pro-aktiv  och påverkande - annars blir den traditionsstyrd, reaktiv och marginaliserad

Europas  kyrkor är i katastrofalt  läge - man förlorar terräng varje dag och befinner sig i en tragisk situation där man är beredd till vilka eftergifter som helst för att bli accepterad av den allmänna opinionen. I den processen har kyrkan också förlorat  sin dignitet  och självrespekt..Varför gick det såhär  illa? Ett svar är: Man förlorade den andliga synförmågan och blev traditionsbärande istället för livgivare. Kyrkan skulle genom den helige Andes närvaro bli en livmoder för liv in i varje ny generation. Det är vår kallelse och vårt uppdrag - det enda som ger oss  existensberättigande.

Det finns  nämligen en helt onådd generation ”där ute” som längtar efter liv, realiteter och kraft.

Kenneth Grönroos

Sakarja 9:9 - 12

(predikan 29.11.09 i Filaldelfiakyrkan, Helsingfors)

Hosianna, kommer från hebreiska hoshian-ah och betyder “kom med hjälp!“

”Hosianna, Davids son”, ropade Jesu anhängare när Jesus tågade in i Jerusalem.

Men det är alltså inte ett  hyllningsrop utan en bön om räddning och frälsning

När mänskorna ropade Hosianna på vägen upp till Jerusalem -  var det löftet i Sakarja som var referensramen - man längtade efter upprättelse och befrielse :politiskt och andligt.

Man levde under ett  politiskt tryck från Romarriket - många längtade efter en politisk ledare. Andra längtade efter en andlig väckelse eftersom det andliga ledarskapet var korrupt och svagt under denna tid. En tredje kategori levde i ett personligt slaveri och längtade efter livsförvandling.

All denna längtan efter befrielse förlöstes då man ser Jesus på åsnan  och hans lärjungar på väg in till Jerusalem.

Många kopplade helt rätt bilden de såg till profetian i Sakarja 9 -

Och visst är Jesu uppdrag att vara befriaren:

Kristus kom till Jorden för att rädda och upprätta skapelsen som kommit  under förbannelse för syndens skull

Orden om att kvinnans säd skall sönderkorssa ormens  huvud i 1Mos.3:15 fanns som ett ouppfyllt löfte i mänskolsläktet

Julens budskap om en Gud som blir  kött - inkarnerad - är unikt och inderbart. (Inkarnation (lat.): att bli kött)

Vår tro på Jesus landar i våra liv och vår verklighet.  Kristus vill ta gestalt i oss. Det är ett befrielsens budskap med enorm genomslagskrfat.

Jesus är befriaren  - som löser oss från vår grund skada och  mörkrets makt och inflytande  över oss.

Problemet  med myckt andlighet är att den stannar i andlighet men får inte nedslag i våra verklighet.

Det blir fromt snack och ceremonier men lite kraft och reell närvaro av Gud.

Gud får inte beröra våra liv och vår livsstil.

Eller så blir andligheten lagisk: andliga ledare, omgivning och det religiöa systemet börjar kontrollera dig.

Alla menar väl, men det sker inte alltid en inkarnation…. det kristna livet blir bara påklistrad  fernissa - en mask. Inombords lever man ett annat liv. Ensam eller utanför den andliga miljön får livet ett annat uttryck . En del flyttar till en annan studieort eller utomlands och plötsligt är man inte  längre kristen i sin livsstil.

Jag menar inte att när du kommer till tro börjar allt fungera - men det börjar en process där Kristus tar getsalt i dig. Du får nya värderignar  och prioriteringar - ditt tankesätt och dina ord och handlingar börjar likna Jesus

Befrielsen ligger i detta att du kan komma  in i en process där du ärligt

få lägga av dig allt som hör till den gamla  mänskan och bit för bit  ikläda dig Kristus…

I Kol.3:9: Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar 10 och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. 11 Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

12 Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. 14 Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet.

Gal.4:19 beskriver detta som att ”Kristus tar gestalt”

Gnosticism - andlighet som inte blir kött

Paulus kämpar i sina brev emot gnosticismen - ett religiöst tänkande som var dualistiskt. Man hade föreställningen att mänskosjälen är fången i kroppen/materien. Den materiella världen är ond - och den andliga god och de två kan inte förenas.

När Paulus säger: ”vet ni inte att era  kroppar är den helige Andes tempel”, slog det ned som en bomb i det gnostiska tänkandet. När han tar  bilden av församlingen som Kristi kropp var det för att spränga det gnostiska föreställningarna - där andlighet alltid är något mystiskt utan förankring i verkligheten i våra  liv och vår vardag…

Jag säger inte att det inte finns en dualism mellan mörker  och ljus - jag säger att mörkret kan bli ljus och att  Gud kan intervenera i våra kroppar med helande - han kan intervenera på ett  övernaturligt sätt  i vår livssituation.

Den Kristus vi välkomnar till Jorden är Gud uppenbarad i köttet.

Han var en sann människa med kött och blod, känslor och tankar och en vardag som vår. Han är frestad i allt liksom vi - dock utan synd. Han möter vardagens motgångar och tillvarons mysterier. Han möter mänskors beundran och kritik och hat.

Han förenar gudomligt  liv med normalt liv. Han är hungrig och ledsen, han är besviken och gråter. Men han är fri från mänskors kontroll och han fullgör Guds plan i sit liv.

Han är unik och enastående.

Det är han som i pånyttfödelsen stigit in i våra liv. Han har genom sin ande fört in en enorm tillgång och resurs  i vår tillvaro

Vi är temepl åt den helige Ande  - vilket betyder att vi kan få del av Kristus Jesus.

Vi är inte kallade till religion, sakrala riter - lagisk lydnad eller underkastelse - vi är kallade till omvändelse och överlåtelse för att låta hans liv inkarneras i oss.

Kristi Ande verkar i oss både vilja  och gärning .  Hosianna - är mer än en sång - det är en verklig bön som kan få ett verkligt svar.  Herre kom och hjälp - fräls  - hela  och befria!!

(Andakt i YLE 23 nov. 2009)

“Hör du tonen i från himlen?”, frågar Barbro i en av hennes mest spelade sångtexter.

En lite ovanlig fråga i vår tid.

Vi väntar oss inte så många signaler från det hållet nu - vi  lever för det mesta i en inomvärldslig sfär. Istället är en del ganska stolta över att inte behöva himlen mera - det går ju ganska bra ändå.

Hör du tonen i från himlen? Nej, svarar vi - den överröstats av allt  brus. Vi hör ingenting och inte har vi tid heller, menar många och skyndar vidare med alla sina aktiviteter.

Det vi hör allt bättre och bättre är signalerna från vår omgivning, bruset av en massa tyckanden hit  och dit och trycket från alla förpliktelser. Man blir alldeles utmattad av allt vi borde  tycka och måste …

Ändå upplever vi ibland en molande känsla av besvikelse och utmattning. När alla röster upphör blir det så tyst… tomt.  Åren går med rasande fart och det är svårt att få tag i den djupa glädjen och tillfredsställelsen. Varför?

Det blir så sällan tid för hjärtat vårt - vi får aldrig tid att lyssna inåt. Vi har på något sätt förlorat förmågan att förnimma närvaron av något som är större än vi själva eller andras tankar  och ord. Vi har förlorat förmågan att lyssna till vårt eget hjärta - det är ett av vår tids kanske mest utbreddas ahndikapp.

Men själva kärnan i allt andligt liv är förmågan att lyssna - höra tonen från en annan värld.  Jag tror inte det är förunnat bara några särskilda  helgon eller mer kontemplativa personligheter. Jag vet att det finns en kanal som alla kan ställa in - med  lite övning. Där kan hjärtat höra tonen från himlen.

Det är  möjligt att leva samtidigt på mer än ett  plan. I ett yttre skikt kan vi tänka, arbeta, göra beräkningar och möta det ytttre livets alla uppgifter. Men på samma gång därunder i ett djupare skikt leva i bön och andakt, lovsång och tillbedjan och vara mottagliga för gudomliga impulser. Vår tids sekulariserade kultur uppskattar och odlar enbart det  övre skiktet i tron att det är där mänsklighetens verkliga angelägenheter handläggs. Man menar på fullt allvar att andligt liv är andlig lyx, hör till kategorin vidskepelse eller bara passar vissa temperament.

Men det är kanske inte så säkert!

Väldigt många har funnit att att bönen  och den gudomliga närvaron öppnar dörren för nya horisonter - och nya perspektiv. Där kan livets verkligt stora frågor bearbetas i ett annat ljus.

och utgående från andra referenser.

Det är när vi förlorar den andliga dimensionen som vi glider in i den ytlighet och  platthet somvi egentligen är så trötta på i vår tid.  Tonen från himlen - berövar oss inte sinnet för realism och förankring  i vår verklihet och vardag . Nej Gudskontakten kopplar oss samman  med något större än oss själva - häri ligger tryggheten och vilan i det kristna livet.

Vår  oro och otillfredsställelse beror ytterst sällan på avsaknad av materiella ting, på vårt behov av uppbrott och omväxling. Vi vågar nästan inte säga det numera: Vi längtar efter Gud! Vi längtar att få höra tonen från himlen,  beröras av Gud, hans närvaro och helighet, renhet och kärlek. Människans andliga längtan verkar inte ha upphört - tvärtom - vårt hjärtas  önskan är att ge rum för det gudomliga - att få vila  i något större än vårt eget liv.

Kenneth Grönroos 23.11.09

2000 talets stora äventyr är att mitt i en brutalt sekulariserad värld bygga Guds rike - församlingen. Att på olika sätt proklamera:  kärlek - hopp och tro.

Tillsammans med  våra  vänner i Filadelfia är Barbro och jag är djupt överlåtna till visionen att bygga en landningsplats för den helige Ande. En plats som attraherar på grund av den Jesus-atmosfär och de attityder till mänskor och deras  kamp som finns här. Vi ser att detta är möjligt på olika håll i världen och det är det även här i ”down-town” Helsingfors

När jag talar om kyrkan/ församlingen talar jag inte om en institution utan den förunderliga närvaro som uppstår då Guds barn fyllda av den helige Ande umgås med Gud och andra som känner honom.

Då man betjänar varandra med då gåvor man fått i samklang med det mandat som gett  skapas en atmosfär som är laddad av kraft. Det attraherar mänskor som söker frihet och kraft för sina liv. Om man förlorar detta blir församlingen deformerad av värdsligt tänkesätt och upphöratt vara församling i biblisk mening.

Hur vill vi att vår församling skall vara?

1. Vi är relevanta i vår framoning -det betyder att det vi gör måste gå att tillämpa i livet, uppfattas viktigt och närvarande.

Den stora utmaningen är inte att mänskors andliga längtan upphört - utamningen är att finna  kontaktpunkter med våra medmänskor och skapa en miljö och en kultur som uppfattas som relevant/tillämpbar.

1 Krön 12:32 av Isaskars söner kom män, som väl förstod tidstecknen och insåg vad Israel borde göra…

Att vara en relevant församling innebär att vara i världen men inte av den. Mänskans grundläggande behov förändras inte trots att kultur och livsstilar växlar. Att förmedla kärlek, hopp och tro till mänskor i olika livssituationer är  och förblir vårt viktigaste uppdrag.

Församlingen skall inte vara en plats man står ut med utan en plats man inte kan leva utan.

Mänskor söker inte religion - de vill veta att Gud kan hjälpa och göra en skillnad i deras liv, deras familjer, relationer och arbetsplatser. - Han kan!!

Jag hoppas våra predikningar skall handla lika mycket om måndagar som söndagar - jag menar  kristet liv skall vara en kraftkälla föross 7 dagar i veckan…

2. Vi vill att vår församling skall vara fylld av Kristi efterföljare som lärt känna den helige Ande men samtidigt är autentiska och genuina - äkta!

- Det betyder mänskor som är pålitliga, tillförlitlig och trovärdiga….Jag tror på en stark nävaro av den helige Ande och mänskor som samtidigt kan vara närvarande i det verkliga livet och kan dela det med sökare…

Vår tid ropar efter äkthet - så mycket är ”fake”,  image och trender. Min tro på Jesus är mitt liv - inte en roll jag spelar. Jag vill vara det jag predikar - integrerad : Herre hjläp mig!

3.Vi är en församling som vill erbjuda starka  möten med en Gud som älskar mänskor - också mitt i deras söndrighet och misslyckande.

Församlingen är ingen utställningslokal för perfekta mänskor eller en plats för andlig teater. Guds hus är en ”Krukmakarens verkstad” där Gud jobbar med leret -  visserligen med växlande framgång - men med visionen att göra oss till kärl som kan bära ut vatten till törstande mänskor

Vi  utmanar förebedjarna och mänskor som är beredda att utbe sig andliga gåvor och mandat för att stå i befrielsens tjänst. Så många är bundna av Satan - på riktigt. De måste lösas med andlig auktoriet och andliga verktyg.

4. Vi skall vara en församling med en atmosför av generositet. Vi har rätt stora utamningar  på det ekonommiska området just nu… och vi är djupt gripna över det engagemang som  mångsa visat ifråga om ekonomiskt stöd.

Tiondegivandet ser vi som en möjlighet  till välsignelse över våra liv. Generositet syns också på annnat sätt: genom att ha en öppen dörr till olika minoriteter - olika språk och etnisk bakgrund. Vi är inte en finlandssvensk församling- vi är något mer: Vi bygger Guds rike.

Vi hoppas kunna göra mer för det samhälle vi är en del av. Församling är koinonia / realtioner men den är också diakonia / tjänande . Det innebär att möta mänskors behov och nöd.

5. Vi är en församlling som vill träna  och uppmuntra mänskor till  att upptäcka sina gåvor och komma i tjänst…(Reproduktion)

Det  vi kallar det allmänna prästadömet  innebär att alla kan vara med och bidra på ett väsentligt sätt i det andliga projekt vi är en del av. Vår grundläggande vision är :

Vinna - Förankra - Lärjungaträna och Sända

Ledarskolan är här ett viktigt arbetsredskap. Vi inbjuder mänskor som vill bli cell-ledare och gå in i andra uppgifter i församlingen att vara med då och tränas, inspireras och förlösas till tjänst i Guds rike.

Det kan vara viktigt för oss som lever i de kristna miljöerna att lyssna in vilka tankegångar påverkar media och det vi kallar det offentliga rummet. När Christer Sturmark i Sverige stigit ut ur garderoben och avslöjat den sekulär- humanistiska agendan är det ord och inga visor.

Läs det här!

”Jag tror att upplysningsprojektet, att gradvis göra oss av med religiösa trosföre-ställningar till förmån för vetenskapliga insikter, inte kommer att lyckas.  Kanske uppgiften istället är att försöka kanalisera in den religiösa tron i ofarliga banor, så att den inte kan göra skada. Att sätta religionen i karantän och hoppas att teologin utvecklas till att bli så pass innehållslös att den aldrig kan missbrukas.

Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”

(Torbjörn Tännsjö i samtal med Christer Sturmark i tidningen Humanisten, nr 1, 2006)

Några frågor installer sig osökt:

Är det såhär man tänker i moderna mediehus? – Kristendom och dess representanter är satta i någonslags karantän för att på detta sätt minimera “skadan”.

Kommer den moderna sekulärhumanismen att bli den ideologiska kraft som skapar ett intolerant samhälle för oss som bekänner oss till den klassiska kristna tron?

De sekulärhumanistiska kretsarna som målmedvetet lyft frågan om tolernas  på agendan i den offenliga debatten, är de på väg att ändra tonläge?

Om man får tro Christer Sturmark i Sverige är det tyvärr så. Om han representerar ett större ideologiskt block är det skrämmande perspektiv  som öppnar sig.

Ordvalet är intressant!

Narkotika!

”Ett opium för folket”, kallade Marx det kristna arvet.

Lenin, Stalin och de övriga diktatorerna i kommunistvärlden förverkligade som kännt en omänsklig och brutal utrensning mot kristna i kommunistvärlden.Motivet var att ”hålla de kristna i schack och kontrollera dem”. Det ”projektet” som kostade 10-tals miljoner liv är väl ingen särskilt stolt över i dagens värld.

Men att svenska samhällsdebattörer utan att allvarligt ifrågasättas använder denna retorik är uppseendeväckande.

Vi har ansett att humanismen har stått för goda människovänliga värderingar och frihet.

Håller humanismen att på vägen förlora de värden man i utgångsläget önskade försvara? Det frågar allt fler kristna påverkare.

Det är förvånansvärt tyst för tillfället kring frågan om vart den moderna humanismen är  på väg

Hur som helst är det värt att anpassa sig till den nya verklighet vi som kyrkor kommer att arbeta i. Det ställer nya krav på mod och klarhet.

Priset för sant lärjungaskap går upp när intoleransen mot klassisk kristen minskar.

Det krävs mer av personlig övertygelse då man anses vara ”en farlig drog” av dem som hörs och syns i samhällsdebatten.

Sammanfattningsvis: Den kristna kyrkan har ingenting att frukta. Historien har visat att kyrkan (i universell mening) frambringat sina bästa kvaliteter under förföljelsen under den första tiden och under kommunismen i Sovjet och Kina.

Det pinsamma är att det hos oss sker under ackompanjemang av yviga deklarationer om frisinne, liberalism och tolerans

Kenneth Grönroos

Påskbudskapet förkunnar den uppståndne och levande Kristus men det lyfter också fram kvinnors tjänst. När Maria & Maria kommer till graven och får se den tom. När de hör ängelns budskap om uppståndelsen och uppmaningen att berätta detta för lärjungarna är det ingen slump.
Gud vill i det nya förbundet använda kvinnor för att förkunna budskapet om den uppståndne Kristus.
På pingstdagen citerar Petrus profetian i Joel 2 om ”andens tidsålder” där kvinnor och män, unga och gamla skall stå i gemensam tjänst.

Sedan vet vi hur det gick.
Starka inslag av den gamla kulturens patriarkaliska synsätt och gammaltestamentlig gudstjänstordning blev en del av den kristna kyrkans tradition.

Pingströrelens frambrytande för hundra år sedan kom att bli en reformation ifråga om kvinnors tjänst. Budskapet i Joel 2 lyftes fram på nytt och många framstående kvinnliga pionjärer banade väg för pingströrlelsen i USA och i missionsländerna. Men inte bara där - i de Nordiska länderna kom kvinnliga förkunnare att vara spjutspetsen för den nya rörelsen. Tyvärr blev deras insatser snart begränsade på grund av influenser från övriga kyrkor och därmed minskade tyvärr antalet kvinnliga förkunnare drastiskt.
Detta trots att pingst inte har den ”ämbetssyn” som väcker så mycket diskussion bland våra lutherska vänner idag. Tvärtom har ju pingströrelsen tonat ner skillnaden mellan kleresi och lekmän och lyfta fram det allmänna prästadömet. Varför är det så få kvinnor i församlingstjänst just nu?
Är bilden oklar? Förväntas det tydligare signaler ifråga om kvinnors tjänst?
Idag då en ny generation står och knackar på dörren tror jag vi utan tvekan kan konstatera att det inte finns teologiska begränsningar för kvinnors tjänst. Vår ”Pingsttradition” uppmuntrar mer än hindrar oss att frisätta den potential som finns i kvinnligt ledarskap.

Gud har skapat människan som kvinna och man. I den hebreiska texten sägs det ”till kvinnligt och manligt skapade han dem”. Alltså är själva polariseringen gudomligt planerad önskvärd och välsignad. Dessutom myckt behövlig även i dagens församlingsledarskap.

Bibeln kryllar av exempel på kvinnor Gud valt att använda i olika funktioner. Här kan vi se hur olika temperament, social status och framtoning blir till välsignelse i olika situationer. Vi kan se kraftfulla profetgestalter, domare och affärskvinnor som använt resurer i Guds rike. Här upptäcker vi hur varmhjärtade omsorgsmänskor och kvinnor som använt sin kvinnlighet fått vara nyckelpersoner i sin tid.
Läs om Mirjam, Debora, Hulda, Hanna, Ester, Rut, Noomi, Rahab,
Rakel, Lea, Maria, Susanna, Rode, Lydia, Priscilla, Eunice, Dorkas och Tabita …
Vi tackar Gud för alla kvinnor som gett sina gåvor till Guds rikes förfogande och står i tjänst i våra församlingar. Jag tror vi alla behöver vara med och bana väg och bekräfta nästa våg av kvinnor i Guds rikes tjänst.
Kenneth Grönroos

Det är i familjen och hemmet barnen påverkas  starkast.

Föräldrarnas inflytande betyder odiskutabelt mest för barnen. I hemmet avgörs hur lycklig, stabil och säker individen blir. Där tränas den unge att komma överens med vuxna, jämnåriga och annorlunda barn, där formas självbilden, kreativitet, intellekt, vilja och hennes förmåga att relatera till andra mänskor.

Varje barn behöver ett hem med ansvarsbärande föräldrar och en trygg famn.

Tyvärr måste vi i vår tid konstatera att man i vår tid inte värnar om familjen som man borde.  Det är katastrofalt kortsynt.

Kostnaderna för samhället stiger explosionsartat i samma takt som familjeinstitutionen bryts ner. Barnskyddet och vården av barns illamående har ökat med 30% under åren 2001 - 2006 uppges det i en artikel i Helsingin Sanomat.

I Tammerfors ökade vård av  barns illamåemnde med ca 10 % senaste år - tendensen är densamma överallt. Vård av barn på anstalter och upptagningshem kostar samhället ca 60 000 per barn varje år. Alltför många föräldrar lider av kroppslig, andlig och känslomässig utarmning och det är barnen som får ta de värsta stötarna. Barnen är de mest behövande  i vårt samhälle och kärlek är deras störstra behov.

Allt fler ansvarsbärare är oroade för utvecklingen - inte bara för barnens skull utan också för de växande kostnaderna.

Familjeinstitutionens kris drabbar inte bara barnen den blir dyr för samhället.

Men det finns en annan sida: alltför ofta fokuserar vi bara på de negativa tendenserna. Trots allt mår de flesta barn bra och de flesta föräldrar gör sitt yttersta att förbereda nästa generation för livets utmaningar. Många ensamstående föräldrar kämpar tappert för att ge sina barn en god grund  i livet. De är beundansvärda. Trots stora utmaningar inom yrkesliv, samhälle och egna banklån skapar unga föräldrar överallt  i vårt land en lycklig upväxtmiljö för 100 000 tals barn.

De är värt stöd  och erkänsla.

Barbro och jag har som farföräldrar möjlighet att med beundran följa  med en ung familj som har två små pojkar. Vi ser det som en oförtjänt lycka och förmån att få ha en fin relation till Walter, 4 och Milton, 2 år. Om möjligt hoppas vi få vara ett stöd för föräldrarna i deras uppfostringsansvar och framförallt hoppas vi ge något in i pojkarnas liv. Det de här två ”unga männen”ger oss med sin energi och livskraft är ovärderligt - vi har fått så mycket glädje av dem.

En del av familjens kris och vår tids söndrighet är den att generationerna skiljts åt Det har skapat ett tomrum. Familjen är större än mamma, pappa och barn. Dagens unga familjer behöver även far- och morföräldrar.

Familjen och församlingen är två insitutioner som Gud instiftat och är därför heliga. Gud älskar församlingen och familjen och han har en hög kallelse för dessa. Men just därför har djävulen ett ont öga till både familj och församling. Det är inte märkligt att han vill krossa dem. På detta sätt kan Fienden ”stjäla,slakta och döda”.

Kyrkorna kan absolut göra mer för att stötta äktenskapet, familjen och barnen som växer upp.

Arbetet bland barnen kan förbättras och vi bör kunna erbjuda undervisning och träning till gifta par att utveckla sin relation. Föräldrar och familjer behöver mer stöd i deras viktigaste livsprojekt: barnen.

Låt oss även göra uppror mot tendensen att isolera generationerna  från varandra - vi behöver verkligen varandra.

Att ännu en gång besöka Israel var en fin upplevelse. 

Har delagit  i flera turistresor som reseledare och deltagit  i konferenser under årens lopp. Landet är inte på något sätt främmande för mig . Men denna gång var unik: vi reste  tillsammans med Barbro som av kära vänner fått pengar till resan. Det var en jättefin upplevelse att se de” heliga platserna” tillsammans med Ba som såg allt med fräscha ögon. Vi tog oss fram i egen takt; åkte taxi och buss från Tel Aviv tlll Jerusalem och vidare till Tiberias. Bara det var intressant - att träffa ”vanligt folk” och känna  på atmosfären  i landet. 

Jerusalem är en kokande kittel - med denna mosaik av religioner och variationer på kristen tro.

Skönt att gå Via Dolorosa med katoliker och  protestanter. Där blir man påmind om att vi trots allt är vi djupt förenade i de centrala delarna av vår tro - de som just skedde här i Jerusalem för 2000 år sedan. 

I kyrkan byggd i Getsemane örtagård mötte vi en grupp kristna från de växande kyrkorna i Öst-Afrika. De stod vid altaret och sjöng  ”Asante sana bwana Yesu”.  En  ambassadör från ett Väst-Afrikanskt land kom in med tolk och livvakt och uttryckte sin respekt och delaktighet i Frälsarens lidande. Två kineser (kanske från Taiwan) böjde knä vid altaret och en grupp japaner kom in.Sp fortgår det dag efter dag.

Någonstans inom mig bröt glädjen fram och jag förstod att Jesu lidande och smärta  var inte förgäves. Jes.53:11 : ”av den vedermöda hans själ utstått skall han se frukt och så bliva mättad (tillfreds) Tänk att kristen tro idag är en så betydelsefull gemensam nämnare mellan snart sagt alla folk och länder.

Gallilén och Gennesarets sjö är alltid lika rofulla - speciellt om man kommer direkt från Jerusalem eller Tel Aviv. Vi åkte ut en dag på sjön med en båt som hyrts av en skolklass flickor i 12-14 års- åldern från en ortodox skola i  Jerusalem. Då båtföraren lade på en CD med hassidistiska sånger (hassidism: en karismatisk / glad judisk rörelse) började dansen som inte upphörde förrän vi var i hamn. Vilket håll-i-gång och tjo- o-tjim. Barnen från Jerusalems ortodoxa kvarter njöt av den friska sjöbrisen. Men deras glädje var lika uppfriskande för oss som att se de pastorala idyllerna på den vackra sjöns sluttningar. 

Israel är en kämpande nation - det är idag inte bara de yttre hoten som kastar sin skugga över landet.

Att integrera 1,5, miljon ryska judar är ingen liten utmaning. Det byggs bostäder intensivt över hela landet.

Antalet ortodoxa judar växer också och skapar både samhällelig och politisk spänning. 

De uppfattas av nånga sekulariserade judar som en stor belastning, eftersom man inte deltar i byggandet av landet. Man ser det nuvarande Israel som en mindre viktig angelägenhet, utan istället ser man fram emot det andliga Israel som skall komma en dag.  Många av oss  kristna ser fram emot. den dagen också, men medan vi väntar på Messias är vi kallade att leva med i samhällets smärta och bygga landet….  

Israel lämnar ingen oberörd -  här är landet som varje dag väcker rubriker i någon form i medierna. Här är landet som är så djupt förknippat med vår kristna tro. Här  är landet som också kommer att spela en avgörande roll i den framtida världspolitiken - för att inte tala om Fredsriket vi alla väntar på och som Bibeln talar om.

Då skall Messias ta rodret och utgående från Jerusalem skipa fred  och rättvisa.

Till dess är vi kallade att välsigna Israel och önska Jerusalem fred.

Sedan 2002 har Indien varit en del av våra liv. Vi har besökt landet  av olika anledningar regelbundet sedan dess. En längre tid har jag känt dragning till de norra delarna. Denna vår öppnades en dörr till Ludhiana i Punjab - bara 100 km från Pakistans gräns. Här bor en stor del av de stolta sikherna som har en lång historia som krigare  - här i Indiens nordvästra hörn har späningen mellan islam i väst och hinduism i öst varit mycket påtaglig. 

Punjab är en av de minsta delstaterna i nordvästra Indien invid Pakistans gräns. Här bor ca 30 miljoner mänskor. Ur kristet perspektiv är området ett av det minst nådda området i Indien. Tillsammans med Tomas Forsbäck besökte vi   Ludhiana en stad med ca 3 miljoner invånare i slutet av mars.  Vi höll två pastorsseminarier för pastorer med ca 120 deltagare i vardera kursen. I dessa trakter är de kristna förföljda på olika sätt. Det händer att fanatiska hinduer spöar upp pastorerna  och de utsätts  också för social mobbning och är mycket trängda. Det var oerhört starkt att få uppmuntra dessa “hjältar i Guds rike” som under motstånd och förakt frimodigt vinner mänskor för Guds rike.  Det betyder jättemycket för dem att få intryck utifrån och vi försökte verkligen ge dem nyttig undervisning och praktiska råd. 

Vår kontaktman i området gjorde ett strålande jobb som koordinator. Vi besökte även ett ungdomsmöte och på söndagen besökte vi tre slumförsamlingar som växer snabbt.  Flera kom till tro och entusiasmen och tacksamheten var stor bland dessa “våra minsta bröder”. Nya församlingar bildas överallt i slummen och de får se underverk som svar på bön och det attraherar hela tiden nya mänskor. 

Vi kommer förhoppningsvis även att kunna värva faddrar som vill betala 10€ per månad för att ge en del av de fattiga slumpastorernas barn hjälp till skolgång. Jag skulle gärna vilja att vi kunde gör en insats för dessa barn. 

Vi tillbringade 30 timmar  i bil på Indiens farliga vägar - allt gick väl tack vare mångas förböner.

I korridoren på vårt hotell uppenbarade sig en sikh-soldat med gevär som vaktade oss varje natt.  Var det en ängel?

Vi är glada över resan och vad Gud fick göra vid de 16 olika mötena.