Tal under Midsommarkonferensen i Keuruu 2010:

De heligas gemenskap – församlingen

- 1 Petr.2:9, Ef.2:11 –13;19-22

Gud har instiftat två grundinstitutioner: äktenskapet och församlingen.

Dessa kan ge oss mänskor mycket kraft, glädje och trygghet. Samtidigt vet vi att just inom dessa institutioners ramar kan vi möta sorg, besvikelser och otrygghet. Fienden hatar dessas gudomliga ursprung och attackerar och deformerar såväl äktenskapet som församlingen. Men även om det finns så många misslycklanden ifråga om äktenskap och församlingar är de trots allt instiftade av Gud för att vara hans arbetsredskap.

Min barndoms föramling bestod av vardagsmänskor i södra Finlands skärgård.

Där fanns Axel – han var fiskaren och mycket originell, Han hade helt otroliga fiskehistorier och jag beundrade hans berättarkonst och äventyr. Ibland gjorde jag fisketurer med honom.

Alina – sjömansänkan – stark och rubust kom roende till bönehusets brygga. Hon bad ofta högt och med andlig auktoritet och jag fick den känslan att mörkerts makter bävade då hon bad. Hulda – kom också från en av öarna i roddbåten – hon var stor och glad och uppmuntrande.

Ester – var tystlåten, tillbakadragen och var byns postiljon.

Med var också Hjalmar – han åkte in varje morgon för att sälja potatis vid Salutorget och blev ofta fotograferad av turisterna.

Där fanns också  evangelisterna-  kvinliga predikanter – som undervisade och sjöng och brann för Guds rike.

Där fanns min mamma och pappa som bar ett tungt ansvar för Guds rike…

Min farbror Sven var äldste och Signe ,som var lärarinnan i byns skola. Hon spelade på den lilla tramporgeln.

Själv gick jag med mina syskon och föräldrar till bönehset vid stranden. Jag hade med mig Kalle Anka tidningar och annat som hjälpte att mötet inte kändes för långt. Men med ena örat följde jag med vad som skedde och kände av atmosfären. Ibland var det tårar och sorg ibland glädje och framgång…Jag fylls av värme när jag tänker  på det.

Dehär mänskorna  var vanliga vardagsmänskor med en robust och enkel tro på Gud – Jesus hade kommit in i deras liv och de hade fått en ny sång. Ett nytt liv.

Vi var Kristi kropp – vi utgjorde de heligas gemenskap.

Jag är tacksam för min egen bild av församling formades i

denna vardagsnära verklighet.

Det heliga hade landat bland enkla skärgårdsbor. Jag kände i kroppen att Gud var där – det satte spår i mitt liv.. Det går ännu kalla kårar då jasg minns dem sjunga ”Hur ljuvligt det är att möta  på väg till Jerusalem…” och äldstebrodern och fiskaren Hemming med grova arbetarhänder, som luktade fisk, bröt brödet och välsignade vinet.  Himlen hade landat i ett enkelt bönehus

I den stunden var vi var mer än en grupp vanliga skärgårdsbor:

Vi var inga ”främlingar och gäster vi hade medborgarskap i himlen.”

Vi var Guds husfolk… Guds familj – hans söner och döttrar. Vi fogades samman till en Guds boning i Anden - de heligas gemenskap: församlingen

Rubriken ger mitt bibelstudium tre punkter: De heligas gemenskap - församlingen

1. De heliga

- Sekularidering betyder att allt heligt avkläds sin helighet. Det sker ute i samhället på många plan. Men det är allvarligt när det sker i den kristna gemenskapen – vi behöver värna om heligheten.

Om församlingen blir en förening bland andra och då  doften av helighet och gudsnärvaro skingras blir det tomt. Då atmosfären är fylld av egna ambitioner, konkurrens,  maktbegär självförverkligande då upphör församlingen att fylla sitt gudagivna uppdrag. Vi har att återövra helighet – längtan efter och respekt för gudsnärvaron.

Den är vår viktigaste tillgång i kyrkorna.

Helig – kadosch (hebr) – betyder ngt. som är avskilt och antyder en ställning som som skiljer från det som varit förut – något som  tagits undan från det profana . Ordet innebär renhet dvs representerar något annat än det vi mänskor kan presentera. Det NT-liga grekiska hagios har i stort dett samma innebörd.

I kyrkohistorien har det ibland varit svårt att  hitta balansen mellan heligt och mänskligt. Antingen har kyrkan isolerat sig och blivit svårtillgängliga eller så har man assimilerat sig med den rådande  kulturen i så hög grad att man förlorat sin lyskraft och sin sälta. Helighet betyder att vara avskild för ett uppdrag.

Helgelsen är inte et mål i sig utan en förutsättning för uppdraget.

Vilket är då uppdraget?

Guds folk har en mission att samarbeta med Gud – att vara hans medarbetare.

Att skapa en församlingsmiljö som är ”användarvänlig” och som  fungerar i uppdraget att attrtrahera vår tids andliga sökare är vår största utmaning just nu.

Vår strävan efter helighet får inte göra oss exkluderande och avståndstagande.

Vi behöver kanske sänka volymen och komma nämare

Vi kanske borde predika mindre och ställa mer frågor.

För att ytterligare öka förståelsen för begreppet helighet behöver vi gå tillbaka till GT och förebidlen som finns i tabernaklet och templet. Där fanns  plats för olika aktiviteter: Där fanns  hedningarnas förgård, förgården det heliga  och det allra heligaste.

Jag tror alla ”avdelningar” är viktiga i mötet med  människor i dagens värld.

Församlingen behöver platser där vi möter ”hedningarna”

Vi behöver mötesplatser där församlingen möter folket på stan.Det sociala relationsbyggandet- kyrkkaffet och andra former för gemenskap blir viktigare för varje år som går.

Men vi beöver  mer än någonsin den förtätade närvaron av Gud – det allra heligaste.

Jag menar en stark uppenbarlese av det övernaturliga – av Andens nedslag, helande, befrielse och upprättelse är det som övrtygar bättre än  rationella argument.

Vi längtar efter det och mänskorna därute förväntar det av oss – mötet med det heliga.

Vi har genom Jesus Kristus tillträde till nådastolen – det allra heligaste. (Hebr.10:19-25)

2. Gemenskap – koinonia – relationer.

Man brukar säga att mänskor kommer till församlingen av tusen orsaker – men stannar kvar bara  på grund av en; relationer.

Vi  behöver stegvis röra oss  i riktning bort från den aktivitetsinriktade kyrkan och bli relationsbaserad. Nära bara en eller ett fåtal står för ett förutsägbart program förlorar församlingen sin attraktion.

När vi kommer tillsammans har vi alla något att dela – vi delar livet med varandra. Glädje  och sorg – med  och motgång.  Gudstjänsten är mer än predikan och sång och det vi har att dela är mer än tal och musik. Församlingen är Guds familj (Jfr.1Petr.2:9)

Koinonia innebär delaktighet –att dela med varandra. Det talar om närhet och transparens.  Det handlar om kärleksfulla relationer praktisk omsorg, förlåtelse och innbördes accepterande. Våra församlingsmiljöer behöver ständigt fördjupas i sin förtåelse av ”koinonia” – gemenskap och delaktighet.

Vad innebär det att vara del av Kristi kropp. 1 Kor.12:12-26

Hur fungerar vi när en lemm lider? Hur fungerar vi när en lemm blir hedrad?

När församlingarna sköts som företag eller kulturföreningar  har vi tappat något väsentligt.

Församlingen är gemensakp och relationen – inte ett företag eller en förening. Det är uppenbart att vi har orsak att fördjupa vår förståelse för vad ”koinonia” är.

3. Församlingen – ekklesia.

Ek – ur /kaleo – kallad.

I en ordbok slår jag upp ordet ekklesia och där står det: Utkallad ur sina hus till en offentlig plats för att bära ansvar för stadens angelägenheter.

Vår kallelse har två dimensioner:

Vi är dels kallade ut ur mörkrets välde till helighet, men vi är också utvalda och kallade tillbaka till världen. Matt.28:18-20

I Joh.20:21-22 ”Såsom Fadern har sänt mig så sänder jag eder. Så andades han på dem och sade: Ta emot helig Ande.”

Kyrkan har i historien pendlat mellan isolering och assimilering.

Församlingarna har under vissa tider byggt murar till världen eller satsat på exklusiv  och exkluderande andlighet. Under andra tider har  kyrkan låtit världens ande inta församlingsmiljön.

I båda fallen har församlingen missat sitt uppdrag.

Vi har  i vår tid en kallelse att bli den ekklesia/ en grupp utvalda som sitter vid porten och bär ansvar för samhället och staden.

Kanske vi har orsak att söka en utvidgad förståelse av ekklesiabegreppet.

Nya Testamentets ord för församling för inte tankarna till en grupp som  isolera sig från världen  utan vår kallelse är att aktivt delta och identifiera oss med vår samtids smärta och bördor. .  Dagens församling kan  inte isolera sig och hålla distans till sin egen tids kultur.

Vi är kallade in i världen med ett uppdrag att låta världen veta vem Jesus är  och etablera Guds rike och Jesu Herradöme överallt. Också i det offentliga rummet (politik, media, kultur, affärsliv, utbiuldning) frimodigt lyfta fram de bibliska och oföränderliga värderingar vi tror är oersättliga.

Kyrkorna har ett uppdag att ge sig ut på sin andra missionsresa i vår eget sekulariserade samhälle och etablera plattformer för relationer och själavinnande men också för helighet och gudsnärvaro.

Det måste bli lätt för församlingsfolket att ta med grannar till våra samlingar. Det kommerde inte att göra förrän de är stolta och trygga överdet som sker där.

Låt mig till sist försöka skissa konturen av den församling jag drömmer om:

1.Det är en församlingsmiljö som är människonära, välkomnande, relationsbaserat,  tillgängligt för alla generationer och som stöder familj och samhälle.

2.Det är inspirerande gudstjänster som uttrycker passion, närhet, kulturell relevans och som underlättar mötet med Gud.

3.Det handlar församlingsarbete som har sin kraft från Anden, som är evangeliserande, holistisk, gudsrikesorienterad, tar ansvar för rättvisa, bryr sig om de fattiga och uppmuntrar församlingsplantering.

4. Jag vill höra en undervisning som bygger på Guds Ord som är genomtänkt, relevant och utrustar för dagligt liv och tjänst.

5. Vi önskar att alla vill lära av Jesus och likna honom i kärlek, bön, helighet, ärlighet, öppenhet, ödmjukhet och generositet.

6.Det är en församlingsmiljö där alla medlemmar tjänar utifrån sin kallelse och uttrycker Guds kärlek genom Andens gåvor och kraft.

I Filadelfia tror vi att församlingen är 2000-talets stora äventyr. Vi söker vägar att tillämpa Bibelns undervisning om en levande, kreativ och stödjande gemenskap.

Vi vill se Kristi kropp än en gång resa sig i vårt land med Gudsnärvaro, frihet och kraft. Vi vill se en församling som väcker respekt och attraherar eftersom det finns en dynamisk vision, handlingskraft och andlig hänförelse.

Det finns en skönhet i den kristna gemenskapen som attraherar och behöver återerövras i varje generation

De heligas gemenskap – församlingen är instiftad av Gud – därför är den – som familjen -  under attack. Även om  tidsandan just nu är kylig ororar jag mig inte för kyrkornas framtid eftersom Jesu löfte är att dödsriket portar kommer aldrig att vara  henne övermäktig. Kyrkans framtid ligger  i Herrens händer

Församlingen har ett viktigt och enastående uppdrag: Att gestalta Kristus – göra honom synlig, attraktiv och efterföljansvärd

]]> http://kennethgronroos.nu/?feed=rss2&p=114 http://kennethgronroos.nu/?p=111 http://kennethgronroos.nu/?p=111#comments Sun, 25 Apr 2010 06:22:30 +0000 kenneth http://kennethgronroos.nu/?p=111

Många frikyrkoförsamlingar har uppstått som ett resultat av väckelser eller andliga besökelsetider.

Då talar vi om gnistor från himlen som tänt mänskor i brand och utmanat den andliga  ljumheten. Ofta har väckelser backats upp av sociopolitiska faktorer och karismatiska och starka ledare som blivit katalysatorer för skeendet.

Dessa väckelser är svåra att beskriva och är i ett större perspektiv ovanliga inslag i den kristna kyrkans historia. En sak är säker de kan inte frammanas av mänskliga aktiviteter utan är ett suveränt verk av den helige Ande

Men i de flesta fall har församlingarnas framgång eller tillbakagång berott på helt vanliga faktorer som starkt  påverkat skeendet  ifall man hade kunskap eller intresse för saken. De senaste åren har församlingsutveckling blivit  en verklig ”vetenskap”vars upptäckter används av framgångsrika församlingar i alla delar av världen. I Nordisk frikyrkighet har det funnits en märklig tro på att ”dens stora väckelsen” kommer och löser alla problem. Jag menar att den attityden har bromsat församlingsutveckling och nyorientering med avsikt att möta samtidens andliga längtan. Idag går mycket av denna andliga längtan förbi kyrkorna medan många  kyrkor lider aven stor okunnighet om de faktorer som skapar ett dynamiskt skeende.

I vår del av världen har vi sett församlingar födas och växa för att sedan inleda en fas av  stagnation. Småningom upphör församlingen att attrahera nya mänskor och är inte längre ett fungerande organ för andlig fortplantning och liv.

Vad är det som skett?

Jag är inte van vid att närma mig ett ämne från ett negativt perspektiv men låt mig trots det ge några orsaker till att församlingar tappar sin styrfart  och livskraft

1, Man har förlorat visionen - man tappar därför riktningen och fokus. Man blir inåtvänd och upptagen med att skapa en skön och trivsam församlingsvärld istället för att vinna nya mänskor för Jesus.

Vision verkar vara en av de viktigaste framgångsfaktorerna för en församling. - Det man ser påverkar oss mer än vi tror. När en församling förlorar sitt fokus  inträder antingen en förlamning och rutinmässig verksamhet. Eller så hamnar man in i en kortsiktig opportiunism vilket innebär att man gör sådant som ger tillfälliga vinster eller bekräftelse. Istället borde man sitta ner och  ompröva hela arbetet i ljuset av de klena resultat man uppnått.  Man behöver fråga sig vad det var som gjorde att man grundade den församling man tillhör – vad var syftet och vad var drömmen?

2. Den andliga temperaturen har sjunkit - det betyder att bön blir anemiskt  och rutinmässigt och förlorar sin glöd  och sitt fokus.  Gud använder bön för att tala till oss och skapa något nytt i våra liv bönens ande är kreativ.

Det andra är att bönen öppnar för den profetiska dimensionen som hjälper oss att förstå vad Gud vill säga till oss och vilket hans program är för den tid vi lever i.

För att kunna bryta satans makt behöver man bygga upp en andlig auktoritet som kan bryta de fästen som vi de facto möter i allt andligt arbete. Många församlingar förlorar sin slagkraft därför att man lagt ner sina vapen och gett fienden fria händer både i församlingen och i det samhälle man skall betjäna.

3. Man har blivit inåtvänd och upptagen att bevara och odla en ”kristen” kultur. Ja, kulturen blir en del av det outtalade syftet med församlingens verksamhet  Vi har till och med sett ex. på att man tillbakavisat allt och alla som hotar denna kuturella  homogenitet. Istället för at medvetet inkludera nya  mänskor skyddar man sig mot nya och främmande element. Därmed har  man tagit de första stegen mot sekterism. Församlingens primära uppdrag är att spränga cirklar och inbjuda mänskor till att bli involverade i arbetet och inkluderade i en generös gemenskap.

Jag är inte säker på att vi så snabbt skall angripa och distansera oss från modern kultur. Postmodernism är den kristna trons fiende lika lite som andra kulturer är det. Kristen tro har överlevt i de mest skiftande kulturer. Församlingens uppdrag har kunnat genomföras i hellenistisk kultur, ateistisk och kommunistisk kultur, i västerländsk modernism. Just nu kan jag se att kyrkorna på olika sätt söker sin form och sin framtoning i en postmodern kontext. Kyrkor som älskar sin samtid  och dess mänskor kommer alltid att nå mänskor och ha framgång

4. Budskapet når inte fram. Passionen att se mänskor bli frälsta har svalnat. Man har förlorat språket och kontaktytorna. Till sist kan man inte längre kommunicera på ett relevant sätt. Sedan upptäcker man indignerat att folk inte lyssnar eller visar intresse för världens bästa budskap.

Samtidsorientering är ett viktigt läroämne i församlingsledningarna idag. Hur tänker mänskorna som vi har runt omkring oss och på vilket sätt kan vi vinna deras förtroende och respekt? Hur möter vi vårt närsamhälles behov?

Det är uppenbart att vår tids mänskor lystrar till ett budskap om hopp.Många känner skuld och lever under fördömelse på grund av brustna relationer. Man inte kan inte leva upp till sina ideal. Att lägga fler bördor på åhörarnas axlar kan knappast vara vårt uppdrag i kyrkorna.

Många är desperata och längtar efter ett ingripande från en Gud som förmår göra under Budskapet om en uppstånden Jesus behöver placeras in i åhörarnas tillvaro och referensram..

5. Barnen och de unga prioriteras inte längre. När jag var barn och tonåring  fanns det mycket ungdomar  i alla församlingar. De senaste 30 åren har något hänt  i de finlandssvenska frikyrkoförsamlingarna  andelen unga har radikalt minskat. Söndagsskolor  och barnmöten prioriterades högt  och man lade ner enormt mycket frivilligkrafter i detta. De församlingar som prioriterar barn och ungdomsarbete har en bra framtid och växer alltid -  det krävs ingen djupgående analys om den saken!

6. Ledarutveckling stannar av när nya mänskor inte får ansvar börjar stagnationen. Man ger ingen möjlighet till förkovran och tillväxt och klyftan mellan generaitoner växer till dess att man inte längre når varandra. Delegering, träning och nyrekrytering fungerar inte .Man har glömt att ledarskap  primärt handlar om att träna nya ledare Ef.4:11

7. Felaktig ”väckelseteologi”. I Norden har vi haft förmånen att uppleva väckelsetider. Det är ingen som inte anser de vara välsignade inslag i vår historia.

Men vi har sett att väckelse illusioner har blivit teologi i den meningen att man glömt bort att Gud vill samarbeta med sitt folk i alla tider och i alla kulturer  - Gud söker samarbetskapabla mänskor  och församlingar Det förekommer ibland en hysterisk övertro på personer som skall stiga fram som väckelsens bärare istället för att bygga relationer till grannar och vänner och vinna mänskor en och en. Man drömmer om väckelse istället för att omstrukturera arbetet så att det kunde fungera bättre och bli skickligare att kommunicera evangelium. Man är beredd att satsa hur mycket som helst på en kampanj men har inte råd med en barn- eller ungdomsarbetare som statistiskt vinner fler för Gud med bestående resultat.

Fotnot:

Ordet väckelse finns inte i Bibeln däremot talar Jesus om skörd och skördetid. Dessa ord öppnar ett annorlunda tänkande. Vi rör oss på odlingens område där det handlar om att preparera jordmånen, ha ett bra utsäde och göra saker under den rätta säsongen. I detta tänkande blir det viktigt att det som såtts även vattnas och att orgräs inte får övertaget.  Inom  Naturlig församlingsutveckling” (NFU) har man tagit avstånd från en överdriven spiritualistisk eller teknokratisk syn på församlingstillväxt.  Istället talar man om biotisk-församlingstillväxt som i korthet betyder att församlingsledningen försöker identifiera och eliminera de faktorer som hindrar tillväxt. Utgångspunkten är att evangeliet har växtkraft i alla tider. En frisk församling växer alltid, säger Rick Warren i boken ”The Purposedriven Church”

8.Man har inte skapat ramar för relationsbyggande.  Någon har sagt: ”Det finns1000 orsaker till att  mänskor kommer till en församling, men bara en orsak till att  de stannar kvar: relationer.

Smågrupper har visat sig vara en fantastisk möjlighet att  skapa ramar för vänskap och fungerande vardagsrelationer.

9. Ledarskap saknas.

Jag tror varje församling - stor eller liten - behöver ett visionärt ledarskap. Gud har kallat ledare föratt leda församlingarna. Ledarskap har i den nordiska varianten av frikyrklighet varit ett känsligt ämne och alltför ofta misstänkliggjorts. Det har bromsat utvecklingen. Jag kan med rätt stor exakthet påvisa att församlingar som ger rum för ett dynamiskt pastoralt ledardskap som för processer framåt i enlighet med en tydlig vision kommer att lyckas.

Avsaknad av professionalitet och ledarskap för till stagnation och tillbakagång. Församlingsledarskap  kräver idag en rätt hög nivå av professionalitet.

Gud har kallat ledare för att de skall leda och revitalisera vision och strategi. Att följa  av Gud utvalda ledare i en förändringsprocess är tryggare än att följa ett räddhågat statu-quo-ledarskap

Den kristna världen är idag översållad av organiationer, projekt, konferenser och jippon av olika slag. Färgsprakande och välgjorda broschyrer, tidningar  och affischer beskriver betydelsen av dessa evenemang och projekt.

Även om allt det är gott och väl måste vi idag inse betydelsen av det grundarbete den lokala församlingen gör vecka ut och vecka in år efter år…

Det som sker får enorma konsekvenser i hundratals mänskors liv - för en del innebär det liv eller död. Den lokala församlingen är Guds utvalda redskap att bygga Guds rike och bygga upp människor och utrusta dem för ett meningsfullt liv. Utan den lokala församlingens pågående grundarbete skulle kristenhetens framtid se mörk ut  i vårt land.

De  lokala församlingarna kan inte alltid ståta med det mest iögonfallande marknadsföringsmaterialet och de coolaste grejerna, men är den viktigaste murbräckan i det  andliga skeendet i vårt land.

Med begränsade ekonomiska och personiella resurser arbetar vi på bredden med barn, ungdomar, unga-vuxna, kvinnor, lägerverksamhet, själavård, äldreomsorg,  evangelisation, mission, celler, ledarskolnng osv. osv.  Om vi vill se Guds rike växa och ta form i vårt land behöver vi investera i den lokala församlingen - allt!

Låt mig, så kort jag kan, beskriva vad bl.a.kan hända under en vecka i Fila på Albertsgatan31.

På söndag kl.14 samlas ledarskolan - denhär vårterminen är det tio vänner som investerar två terminer för att på ett bättre sett göra frivilliginsatser. Varannan söndag fördjupar de sin förståelse av församlingens vision, värderingar och arbetsmetoder. Många av dem kommer att bli cell-ledare och hjälpa andra framåt på trons väg. Samtidigt förbereds Söndagsqul kl.16 för barnen. Före det har en grupp unga kvinnor suttit ner för att planera för en intressant  och barnvänlig upplevelse för de små

Så börjar gudstjänsten, klockan är 16. Redan på onsdag eller torsdag har  lovsångsgruppen övat för att kunna bjuda på en stark lovsångs- och musikupplevelse. Teknikens frivilligarbetare har varit på plats i god tid för att allt skall fungera, Den nya tekniken ger nya möjligheter - men också mer jobb.

Oftast finns det vänner i Bönekapellet som förbereder gudstjänsten i bön. Mötesvärdarna har öppnat dörrarna och sett till att allt är i ordning. En gudstjänst där allt fungerar och som är andligt berörande och varm kommer nte till av sig själv. Efter gudstjänsten samtalar vi med nya mänskor. Några vill ha förbön och stannar kvar för bön och samtal. En del tar en kopp te eller cappucino på cafévåningen och ett annat gäng kommer överens att gå ut och äta tillsammans. När lamporna släcks är klockan halv  åtta!  Il uften finns en atmosfären av ett andligt  hem - det så många esparat söker  i vår stad.

På månag - tisdag händer ingenting speciellt men Janne Sivonen som sköter tekniken dyker upp en stund för det är en del saker som behöver korrigeras, bågot program sm skall uppdateras och en del sladdar som måste repareras. Vår vaktmästare oljar in borden på kafévåningen  och byter lampor samt plockar bort en del grejer som ligger kvar i kapprummet.

På onsdag morgon träffas teamet på kontoret kl.9.00 till veckomöte och planering. Då går vi igenom alla aktuella frågor, planerar för informationsbladet, hemsidan och kommande möten och samlingar. Annonsen i Hbl.måste formuleras. Vi går igenom hembesök och högtidsdagar vi behöver minnas. Den senaste tiden har vi ordnat upp och renoverat utrymmen i anslutning tll kontoret.En del av rummen har varit fyllda från golv till tak  med både bråte och viktiga saker. Det gäller att veta vad som skall slängas eller sparas. Bengt Witick och Rainer Lindqvist håller på med att ställa i ordning det gamla mötesrummet. Vi har haft inbrottsförsök på bakdörren till kyrkan och vi behöver ha kontakt med vaktfirman G4S och låssmed. Tack och lov har ingen kommit in. Bed om änglabeskydd för kyrkan - vi tror det är en del av tekniken som kan intressera inbrottstjuvar.

En del hyresgäster i huset har ärenden till oss som hyesvärdar. Telefonen ringer tofta på onsdag och torsdag då kontoret är öppet. Ragnhild  kommer upp och har en del frågor om räkningar som skall betalas och kvittona från betalautomaten behover finnas  i ett kuvert.

På eftermidagen hålls en samling för pensionärer och daglediga.  Det skall dukas och fixas i cafévåningen så allt ser trevligt och välkomnande ut då gästerna kommer  kl.13.

På kvällen blir det cellgrupper - allt sosm allt möts ca 15-17 celler  i vår församling. Det handlar om mellan 60 - 100 personer som möts till gemenskap och bön och trevlig samvaro.

På torsdag har Barbro många samtal inprickade, Marica gör annonsen till Hbl. och uppdaterar hemsidan. Sedan måste nästa församlkingsblad skrivas och olika informationer kontrolleras - det är flera som skall kontaktas det gäller lovsångsledare, mötesvärdar och andra medverkande.

Ett par personer är nere i kyrkan och fixar skyltfönstren så de är fräscha och ser inbjudande ut.

Kenneth skall på ett sammanträde med de övriga församlingsledarna i staden kl.13.  På torsdag kväll hålls  antingen församlingsrådets möte eller församlingens styrelse. Föredragningslistan skall göras upp och mötet planeras.

Samma dag har en grupp av barnledarna varit samlade för att planera Kids Action Night som skall hållas  i maj - en äventyrsdag för barn som är jättepopulär - men som kräver jätte förberedelse.

På kvällen är det också musik och sångövning  i kyrkan.

På fredag är det en födelsedag -  föreståndarparet tar bilen och åker till en av förstäderna med en blomma till en av de äldre i församlingen Det blir kaffe och sång - en vänlig och varm pratstund som avslutas med bön och tack för att  Herren går med hela vägen.

Friday-Church för unga vuxna. Ledarteamet hasr redan tidigare varit samlade för att planera

Musikgruppen kommer ett par timmar innan och köksgänget  dukar borden och gör det  trivsamt och inbjudande.

På fredag är det städning av  kyrkan - det är många som kommer och går så det är  mycket att hålla rent och se till att toaletter och andra utrymmen är välskötta,

Samma dag  ordnas det med blommor och  utsmyckning av kyrkan.

På lördag är det  Womens Brunch Service - teamet har dukat  och förberett ”festen” redanpå fredag. På lördag  kl.9.00 är teamet redan på plats och ser till att allt är tip-top.Vi vill att alla gäser skall känna sig välkomnade och betydelsefulla för oss.  Ett 100 tals kvinnor dyker upp ävend enna gång. Stämningen är stark och tacksamma  lämnar kvinnorna kurkan. Ett helt gäng frivilliga  tar hand  om disken och att städa upp efter samlingen i cafévåningen. En annan grupp sitter nere i  kyrkan i samtal och bön med mänskor som behöver stöd  och hjälp.

- - - - - - - - - - -

Så kommer en  ny söndag - ingen söndag är den andr alik - ingen vecka är den andra lik .

Vi möter mänskor i olika livssituationer, vi lyssnar och bryr oss om.

Vi erbjuder andlig vägledning, förbön och tröst.

Vi erbjuder aktiviteter och möjlighet att få pröva sina gåvor.

Vi har ett fantastiskt gäng frivilliga som investerar sin tid för att bygga det andliga hus - som är Fila idag.

Vi tränar och uppmuntrar mänskor i alla åldrar att utveckla sina andliga och konstnärliga talanger och finna sin plats i livet och församlingen.

Vi  inbjuder flera med i världens viktigaste jobb - att bygga Guds rike.

Vi vädjar frimodigt om din gåva - ditt bidrag - till ett arbete som berör hundratals mänskor varje vecka.

Allt annat i våra liv kommer att brinna en dag - det vi investerat i Guds rike består.

Det finns ingenting som kan ersätta den lokala församlingen . Vi känner oss priviligierade som får vara med och ge kött och blod åt Guds stora vision. Vår stad och vårt land behöver lokala församlingar som har ett hjärta för mänskor och som med glöd och värme tjänar vår stad. Så många som kallar sig kristna har lämnat sin plats i ledet. De går miste om så mycket och den kristna trons inflytande i vårt land minskar.

När du ger ditt offer och ditt tionde till församlingen ger du bränslepengar till vår räddningsbåt. Vår församlingsekonomi behöver idag mänskor som investerar i ett församlingsbygge som vecka efter vecka arbetar på bredden och berör mänskor i alla åldrar och livssituationer.

Välkommen med att stöda en hela livets kyrka…

Samtidsorientering är ett viktigt läroämne i all församlingsledning idag. Hur tänker mänskorna därute och på vilket sätt kan vi vinna deras förtroende och respekt? Hur möter vi vårt närsamhälles behov.

Jag är inte säker på att vi så snabbt skall angripa och distansera oss från modern kultur. Postmodernism är den kristna trons fiende lika lite som andra kulturer är det. Kristen tro har överlevt i de mest skiftande kulturer. Församlingens uppdrag har kunnat genomföras i hellenistisk, ateistisk och kommunistisk kultur och i västerländsk modernism. Just nu kan jag se att kyrkorna på olika sätt söker sin form och sin framtoning i en postmodern kontext. Kyrkor som älskar sin samtid  och dess mänskor kommer alltid att nå mänskor och ha framgång

Kort sagt är post-modernism tiden efter modernismen.

Det vi kallar modernism har sina rötter i den sk. upplysningen (Voltaire 1694-1778) där vetenskapen är den yttersta sanningen och ger svar på alla frågor och löser alla problem.

Humanism, kommunism och andra ”ismer” har under 1800 och 1900-talen självsäkert marscherat fram på scenen och menat sig ha lösningen på mänsklighetens problem. Tron på förnuftet, arbetet och den ”goda  mänskan” har varit fundamentet för denna livssyn.

Lever kvar bland 40-50-talister..

Darwins teori var en viktig byggsten i det modernistiska bygget. Gud behövdes inte längre ens för Skapelsen…

Ofta har den kristna trons övernaturliga dimension hänförts till kategorin ”vidskepelse” Den kristna moralen har ansetts som hämningar som behöver brytas.

I slutet av 1900-talet hände något intressant. Från den hurtfriska modernistiska optimismen rörde sig speciellt ungdomskulturen mot en allt mer pessimistisk och likgiltig livssyn

Optimismen och tron på att vetenskapen skall lösa alla problem ersattes med rädsla för vad den teknologiska utvecklingen kan ställa till med (kärnkraft och vapen).Krig och onska naggade också tron på ”den goda mänskan” i kanterna. Katastrofscenarier skapade ångest och likgiltighet. Man tog sin tillflykt till olika subkulturer, drogkultur och nöjeshysteri.

Samtidigt blev man allt mer ointresserad av vad som är sanning! Man blev ointresserad av att påverka samhället och var inte intresserad av övergripande frågor - utan värnade om sitt eget välbefinnande, vad som känns bra och ”är rätt för mig”.

I en post-modern värld är det inget problem att ha en världsbild som inte hänger ihop. Man är van att leva i ett spänningsfält, i en paradox. Man får info från olika källor det gör att tankandet och handlingsmönster blir fragmentariska.

3. Inga sammanhållande berättelser

Den postmoderna eran karaktäriseras av att man  avskaffat alla sammanhållande berättelser (the great narratives) och andra stora berättelser som hjälper oss att förstå världen och oss själva  i ett större perspektiv. Man föredrar korta berättelser i filmer eller reality shows.  Men den postmoderna världsbilden är fragmentarisk. Korta projekt hellere än att ”binda” sig för  lång tid framåt.  Man bryter gärna upp från en kultur  och går till en annan.

3. Mediaberoende, information och underhållning

Den postmoderna eran är extremt medieberoende. Man har ett enormt behov att vara on-line hela tiden trots att det inte producerar något.Världen har blivit en enda by. Massproducerad underhållning ger mänskor identifikationsobjekt. Även nyhetsflödet blir mer och mer underhållande. Njutning och sinnesstimulering ersätter tänkande och helhetsförståelse.Ord och fakta förkastas till förmån för bilder.

4.Individualism

Satsar på självförverkligande och befrielse från ”hämningar”. Framhåller friheten att leva efter egna val - att inte bli beroende av kollektiv. Detta har inverkat på mångas syn på familjen och församlingen där man blir en del av ett större helhet. För den post-moderna mänskan är friheten att själv få välja något som ofta går före andra hänsyn.

FÖRSAMLINGENS ROLL I EN POSTMODERN TID

Det finns en växande ångest och meningslöshet. Självfixering och avsaknaden  av värdegrund och sammanhållande berättelser skapar längtan - en  längtan som vi behöver se som en utmaning. Det andliga syret börjar ta slut och jag tror på fullt allvar att vi har en  jätteutmaning framför oss!

Den kristna församlingens största utmaning är att leva i real-tid  och möta de behov som finns och frimodigt visa  på evangeliets hållbarhet och livskraft.

Här några av de behov som samtiden präglas av:

1.RELATIONER - i spåren av  individualism har vi fått söndriga relationer på flera olika plan och ensamhet håller på att bli vår största folksjukdom  En förs. som går från aktiviteter till en relationsbaserad gemenskap kommer att betyda mycket i framitden.

2. MAN SÖKER ÄKTHET - i en tid som satsar på underhållning, glamour och spel finns det en djup längtan efter något som är sant och äkta.

Kristen tro som präglas av genomskinlighet, sårbarhet och äkta engagemang  har framtiden framför sig

3.ANDLIGA VERKLIGHETER - mänskor söker inte aktiviteter utan kraft att  leva och överleva i kriser och motgångar.Program och underhållning och välregisserade program finns det överallt. 

Vårt viktigaste bidrag till dagens sökare är att öppna dörren till de andliga realiteterna. Nokia-rörelsen öppnar på glänt till verkl. upplevelser i lovsång  helande och andra pingstförsamlingsaktiviteter. Jesus och

pingst är välfungerande  koncept  i en  postmodern  västvärld.

4. IDENTITET OCH MENING MED LIVET - dagens  mänskor är upprivnavfrån sina sammanhang och flyter omkring i en osammanhängande tillvaro utan fasta punkter. Församlingen som familj, trygghet, undervisning, normer och kärlek kan bli oerhört tilldragande. Vår identitet som Guds folk och Guds barn kan bli en viktig aha-upplevelse som en ångestfylld och förvirrad postmodern mänska.

5. EN HOPPETS GEMENSKAP - i den genuina oro och ångest många  känner för framtiden kan budskapet om att Jesus skall komma tillbaka

och skipa rättvisa och rättfärdighet på Jorden är ett stort budskap i vår tid. Hela vår församlingsstruktur och atmosfären kring den måste

andas hopp.Förkunnelse och lovsång skall rikta mänskor bort från sina egna misslyckande mot honom kan göra allting nytt. Det finns en väg till upprättelse, helande och mening i livet. Aldrig har hoppets budskap varit så viktigt!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

LESSLIE NEWBIGIN i boken ”Kristen i en pluralistisk tid…

Framtidens församling behöver följande kännetecken:

1. En lovprisande församling. Vördnad, respekt, beundran och kärlek till något som är större och bättre än jag själv. Gudsfruktan

2. Sanning  och ärlighet

3. Engagemang i samtidens angelägenheter - både glädje  och sorg.

4. Uppmuntra  kvinnor och män att utveckla sin prästerliga tjänst.

5.Gemenskap och ansvarstagande soim motkraft till tidens förlamande individualism

6. Hoppets gemenskap - bli inte klagande nej-sägare utan glada pro-aktiva aktörer.

]]> http://kennethgronroos.nu/?feed=rss2&p=101 http://kennethgronroos.nu/?p=99 http://kennethgronroos.nu/?p=99#comments Mon, 22 Feb 2010 18:42:17 +0000 kenneth http://kennethgronroos.nu/?p=99 Församlingen har allt att vinna på ett tydligt ledarskap som anger riktningen och som inspirerar, uppmuntrar, motiverar och ger utrymme för visioner.
Detta sade Bill Hybells bl.a. då han talade tiull kyrkoledare i Alberga kyrka i januari 2010.
- När man ser sig som ett offer för omständigheter och djävulens övertag förlamas det andliga ledarskapets styrka. En del skyller på styrelser ochg ledagrupper som begränsar, andra talar om tidens ondska och samhällets förändringar. Ändå vet vi att kyrkor kan växa i de mest varierande omständigheter om det finns en pasionerad tro på Guds möjligheter och vision för förändring. När man ser sig som ett offer ber man inga kreativa böner och man vågar inte ta frimodiga steg framåt som situationen skulle kräva, menade Hybells

Han gav ett exempel på hur kreativa böner och handlingar kan vända trenden: Gudstjänstpubliken minskade år för år på Farsdags-söndagen. Många kom med förklaringar varför det var så. Men Bill samlade en grupp män för att planera en speciell dag med Far och familjen i centrum. Planerngen tog sex timmar och idag har Farsdags-festen blivit en av de mest besökta evenemangen på Willow Creek.
Förändring är möjlig om man inte ger efter för omständigheter och bortförklaringar

Varför 17 – 25 åringar lämnar kyrkorna
. -I den åldern är man rätt skeptisk mot institutioner, man har ett stort behov av att göra saker på sitt eget sätt. Det gäller musik, arbetsmetoder och gudstjänstformer. Det är en helt naturlig del i en ung mänskas utveckling. Hybels menade att det inte är rätt att styra för hårt, utan ge utrymme åt unga att hitta sin väg. Det som är speciellt viktigt för unga vuxna att det de gör har ett syfte och att de blir involverade och får känna förtroendet från församlingen under den här perioden i livet.
– Vi har satsat på att ge våra unga i församlingen en högre ”äventyrsfaktor” än den deras kompisar har, det innebär resor och evenemang som verkligen inspirerar deunga, berättade Hybels, sådant skapar attraktion och överrlåtelse.

Hur skall du som ledare för att skapa och bevara entusiasm??
En andlig ledare har alltid ett stort ansvar att ta vara på den andliga energi
som finns i gemenskapen med Kristus och Ordet. En ledare måste ha energiskapande bibelverser i huvudet hela tiden. Negativa tankar utarmar det inre livet och för ledare till nederlag.
”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” Om Gud är för mig vem kan då stå emot mig” ”Han som är i mig är starkare än han som är i världen”
Sådana ord i en ledares tankevärld gör att helvetets portar inte får någon makt.
När man talar om ledarskap klagar alltid en del missmodiga ledare på att moderna mänskors inte vill bli ledda – man vill gå sin egen väg.
I en konferens på Nya Zeeland där man talat i dessa tongångar gick Bill Hybels under rasten ner till hamnen och pratade med besättningen på en stor tävlingssegelbåt. Han frågade dem om det inte var jobbigt att ha en kapten på båten vars kommandon de följde.
– Nej inte alls, sade besättningen, tillsammans med honom presterar vi alla mycket bättre. Han är en viktig faktor för framgången i tävlingen.
- Folk vill bli ledda, sade Bill Hybels och tillade, men under rätta omständigheter.
Ledarskapets utmaning är att det används på rätt sätt, för att inspirera, utmana, utrusta, uppmuntra, motivera osv.

Gudstjänsterna är en stor utmaning för kyrkorna hela västvärlden.
Bill Hybels och räknade upp fem värderingar för gudstjänsterna i Willow Creek.
1.En hög nivå av bibelförankring – Bibeln ger auktoritet åt förkunnelsen
2. En hög nivå av utmaning – blir inte mänskor utmanade av förkunnelsen kommer de inte tillbaka,
3. En hög nivå av känslomässig närvaro i gudstjänstens olika element
4. Gudstjänstens inneåll måste gå i linje med visionen
5. En hög nivå av intellektuell spänst.
Alltför många mänskor känner sig uttråkade, ledsna och tomma efter gudstjänsterna. Så får det inte vara menar Hybels.och utmanade förkunnarna att använda mer tid på predikoförberedelse. Själv använder han minst 20 timmar på förberedelse då han skall predika på söndag Förkunnelsen behöver uppgraderas för att skapa attraktion för gudstjänsterna.

Vad är det som är nyckeln till framgång och livaktighet hos de församlingar som det går bra för?

Frågan ställs av Bill Hybels i boken Ledarskap
Är det läget? Nej, jag har sett församlingar fyllda med entusiasm och förväntansfylld glädje på de mest osannolika platser, utan bra förbindelser och övriga attraktioner.
Är det samfundet?
Jag har sett pingstkyrkor döda som sten och anglikanska kyrkor fyllda av liv och mänskor mitt i livet. Jag har besökt katolska kyrkor där nunnor och munkar dansar av fröjd och mänskor står i kö för att få känna atmosfären av frihet och glädje.
Är det idealiska lokaler?
Nej - lokalerna är inte avgörande för om mänskor kommer eller ej. Vi har sett de mest bedårande katedralerna stå tomma på gudstjänsttid samtidigt som gråa industrihallar fyllas av mänskor som där fått andlig mat som mättar och tillfredsställer.
Är det fantastiska predikningar?
Nej, predikningar är viktiga - men inte avgörande för om församlingen lyckas eller ej i sitt uppdrag.

Det jag funnit, säger Hybels, är att på varje plats där Guds rike går fram med kraft är det ett litet gäng bröder och systrar som ödmjukt och genom bön har fått en vision, en strategi, en dröm och inspiration. Jag har i dessa sammanhang funnit ledare som personifierat den drömmen och ivrigt hjälper andra att hitta sin plats i visionen.
Finns det inte ledare som har en vision kommer många att aldrig hitta sin plats i helheten och kommer att känna sig frustrerade och utanför. Så lever alltför många kristna idag.

”Ögat är kroppens lampa, om ögat är grumligt är hela kroppen i mörker.” (Matt.6:22)
Alla blir förlorare när en församlings vision blir otydlig.Alla får betala ett högt pris för ledarens brist på mod och
En församling utan vision - utan syn -är ett skepp utan roder, på drift, planlös utan påverkan i samhället.

Kommentar:
Europas kyrkor är i katastrofalt läge - man förlorar terräng varje dag och befinner sig i en tragisk situation där man är beredd till vilka eftergifter som helst för att bli accepterad av den allmänna opinionen. I den processen har kyrkan också förlorat sin dignitet och självrespekt.Varför gick det såhär illa? Ett svar är: Man förlorade den andliga synförmågan och blev traditionsbärande istället för livgivare. Kyrkan skulle genom den helige Andes närvaro bli en livmoder för liv in i varje ny generation. Det är vår kallelse och vårt uppdrag - det enda som ger oss som kyrkor existensberättigande.
Det finns nämligen en helt onådd generation ”där ute” som längtar efter liv, realiteter och kraft.

Visionen är det enda redskap vi har för förändring - genom visionen förmedlar Gud kreativa bilder med vilka vi kan fokusera framtiden.
Ta bort visionen från en ledares hjärta och det är ingen ledare längre - kanske en administratör.
Ett fungerande ledarskap förutsätter att man vet åt vilket håll man skall gå.
För att veta det behövs det två saker: För det första behöver man veta var man är - man måste kunna göra en ärlig och realistisk lägesbeskrivning - situationsbedömning.
För det andra behöver man veta vart man vill komma.
Det är därför Ords.28:19 säger att ”utan uppenbarelse går folket vilse…”
Det är visionen som ger riktning åt en församling. Visionen är bränslet som driver ledarskapet. Om bränslet är slut är också ledarskapet marginaliserat.

Församlingen behöver vara visions-styrd för att vara pro-aktiv och påverkande - annars blir den traditionsstyrd, reaktiv och marginaliserad

Kenneth Grönroos

Vi har en tavla i kyrkans kafévåning som beskriver dagens predikotext.

Det är Jesus och den samariska kvinnan vid Jakobs brunn i ett viktigt samtal om livet.

Hit till Sykar, som staden hette, kom inte så ofta majoitetsbefolkningen - gamla historiska och etniska konflikter hade förgiftat relationerna. Det fanns en osynlig gräns som man bara inte överskred. Redan då! Tvärr finns spänningarna kvar i dagens Israel.

Men det står i min Bibel att Jesus MÅSTE ta vägen till Samaria. Vad säger det till oss? Jesus var inte fånge i traditionens grepp, han var fri att följa sitt hjärta - den  inre rösten.Han var beredd att kliva ut ur cirkeln av historiska, etniska och religiösa fördomar. Varför? Det fanns en mänska som var i akut behov av hjälp. Medan lärjungarna springer in till staden för att köpa mat sitter Jesus kvar vid brunnen.

Plötsligt står hon där med sin vattenkruka.

Vi vet inte vad hon heter - men berättelsen gör klart för oss att denna vingsvedda kvinna bär på djup smärta hon behöver vägledning för att förstå både sig själv och sitt liv.

Här stiger Jesus rakt in i en situation av mobbning, ensamhet, utanförskap, förakt och trassliga relationer. Att hon kom till brunnen just vid middagstid och inte på morgonen hade säkert sin orsak. På morgonen kom alla andra både för att hämta vatten och för att utbyta nyheter och skvaller. Hon kanske inte ville vara där eftersom det så ofta var hennes liv som behandlades vid de här informella nyhetssändningar

Men Jesus möter henne i ett respektfullt samtal - en attityd som väcker förundran och frågor hos henne. Hur kan du som är jude be mig om vatten? Jag är en samarisk kvinna?

På något sätt vill hn få Jesus att förstå att såhär brukar man inte ha  kontakt med henne.

Samalet fortsätter och hennes förundran stegras.

Hon kanske inte riktigt hänger med då Jesus talar om källan i hennes inre – men hon anar instinktivt att detta är livsavgörande för henne.

Plötsligt skär Jesus upp masken och blottlägger en smärtsam punkt i hennes  liv.

”5 män har du haft och den du har nu är inte din..!” Hon tog sig  om huvudet - helt chockad av hans ord.

”Du måste vara en profet!” svarar hon.

Som för att  snabbt komma ifrån de här frågorna för hon skickligt över samtalet till de religiösa konflikterna som skapade mycket debatt i den tidens religiösa värld. Frågan gällde om man skall be i Jerusalem eller på berget Gerissim.

Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus, kvinnan försöker komma vidare i samtalet… När han kommer skall han förkunna allt för oss!

Det glimmar till när Jesus svarar:Det är jag, den som talar till dig….

Det här är den här berättelsens klimax. Det är faktiskt inte hennes tidigare förhållanden eller trassliga relationer som är  i fokus för samtalet. Det är inte heller den religiösa debatten – den centrala frågan i dagens predikotext är: Vem är Jesus. När han säger: Det är jag som är Messias, då sätter hon plötsligt ner krukan på brunnslocket och vandrar beslutsamt in till staden. Hon går fram till mänskorna på torget och berättar att hon mött en man som sagt henne allt.  Kan han vara Messias! Det står att hela staden kom ut till Jakobs brunn för att se  och höra mannen som gett en livstörstig mänska vatten – en ny grund att stå på – en ny styrka – ett nytt liv.

Vad var det som hände här?

Jesus går inte på i moralistisk anda och pekar på symptom utan går djupare - han berör hennes djupaste skikt.

De flesta av oss vill, liksom hon, göra stora upplevelser och spränga gränser. Vi längtar efter det stora äventyret - vi söker kärlek - vi söker tillfredsställelse på olika  livsområden, vi vill vinna och nå våra  mål.

Den här livstörsten är inte problemet.

Men frågan är: Vilka källor dricker du ur? Det är vad Jesus ville tala om vid brunnen - Det är en viktig fråga för oss alla.

Vad  är det som ger riktning åt ditt liv? Vart är du på väg?

Vad vill du med dit liv? Vilka  är dina värderingar?

Utan dem blir du så lätt manipulerad av stundens impulser.

Men Jesus band henne inte vid det hon var. Istället gav han  henne ett nytt centrum

Den namnlösa kvinnan idagens text mötte Messias – som inte är moralpolis, utan har gett sitt liv för vår upprättelse och vårt helande

Nå, vad har denhär berättelsen med oss att göra?

Vi lever alla  mer eller mindre uppskruvat med  många relationer, förväntningar och ambitioner som alla kräver sitt. Ändå skälver det till inom oss ibland - en djupare längtan - efter det jag egentligen mest av allt vill. Ibland kommer tankarna till oss alla - var det dethär jag är ämnad för eller finns det en väg vidare och djupare och vad  är den kraftresurs som leder mig rätt.

Så ofta är religion något som förknippas med riter och platser - men Jesus vill här öppna vår förståelse för en personlig erfarenhet av Gudsnärvaro i livet.

Jesu möte med kvinnan vid brunnen är full av nåd - För henne innebar den att  hon inte var en fånge i sin egen historia – Hon var inte förutbestämd att leva i skuggorna av sin gårdag. Nåd  är att få börja på nytt.  Paulus säger triumferande  i ett av sina brev:

”Den som är i Kristus är en ny skapelse det gamla  är förgånget något nytt har  kommit.”

I vår tid är det kanske inte orden vi längtar efter mest - de finns i överflöd – vi behöver vattnet som ger liv. Det är livet som gör att frön börjar gro och ge frukt.

Det är en stor förmån att här idag få presentera en Kristus som inte barrikerar sig  i fromma miljöer. Han är beredd att spränga gränser.  Han är inte rädd att möta mänskor i deras smärta och söndrighet.

Han rabblar inte fromma ord, han stänger inte in oss i våra misslyckanden och återvändsgränder -

Han öppnar dörren till frihet och upprättelse - han ger oss nåd. Det har så många av oss fått vara med om som sitter här - vi  har alla vår historia, vår berättelse. vår kamp och våra nederlag - men Jesus kom in i våra liv - vi fick en ny chans . Vi fick nåd.

Nåd är inte bara det vackraste ordet i vårt språk - det är nyckeln till nya källflöden i vårt inre.

Att bli förlåten, befriad och upprättad ger livskraft och mod.

Det är den källan Jesus talar om – den inre närvaron som får oss att må väl och bära god frukt i ett andligt torrt  och utarmat land.

I Joh.7  säger Jesus:

Den som tror på mig av hans innersta skall flyta strömmar av levande vaten - detta sade han om Anden som de som trodde på honom skulle få. ”

Frågan ställs av Bill Hybels i boken “Ledarskap”

Är det läget? Nej, jag har sett församlingar fyllda med entusiasm och förväntansfylld glädje  på de mest osannolika platser, utan bra förbindelser och övriga attraktioner.

Är det samfundet?

Jag har sett pingstkyrkor döda som sten och anglikanska kyrkor fyllda av liv och mänskor mitt i livet. Jag har besökt katolska kyrkor där nunnor och munkar dansar av fröjd och mänskor står i kö för att få känna atmosfären av frihet och glädje.

Är det idealiska lokaler?

Nej - lokalerna är inte avgörande för om mänskor kommer eller ej. Vi har sett de mest  bedårande katedralerna stå tomma på gudstjänsttid  samtidigt som gråa industrihallar fyllas av mänskor som där fått andlig mat som mättar och tillfredsställer.

Är det fantastiska  predikningar?

Nej, predikningar är viktiga - men inte avgörande för om församlingen lyckas eller ej i sitt uppdrag.

Det jag funnit, säger Hybels, är att på varje  plats där Guds rike går fram med kraft är det ett  litet gäng bröder  och systrar som ödmjukt  och genom bön har fått en vision, en strategi, en dröm och inspiration. Jag har i dessa sammanhang funnit ledare som personifierat den drömmen och ivrigt hjälper andra att hitta sin plats i visionen.

Finns det inte ledare som har en vision kommer många att aldrig hitta sin plats i helheten och kommer att känna sig frustrerade och utanför. Så lever alltför  många  kristna idag.

Synproblem - ett gissel för kristenheten

Det verkar som om kristenfolket inte klarar av det överutbud av information som finns  inom kristenheten idag. Man förlorar fästet - hållpunkt för  ögonen. Man är desorienterad och vilsen och har svårt att orientera sig både  i omgivningen och i det andliga skeendet. Varför?  Därför att den andliga synförmågan är nedsatt Den uppenbarelsens ande aposteln Paulus ber om i Ef.1:17 finns inte.

”Ögat är  kroppens lampa, om ögat är grumligt är hela kroppen i mörker.” (Matt.6:22)

Alla blir förlorare när en församlings vision blir otydlig.Alla får betala ett högt pris för ledarens brist  på mod och

En församling utan vision - utan syn -är ett skepp utan roder, på drift, planlös utan påverkan i samhället.

Visionen är det enda redskap vi har för förändring - genom visionen förmedlar Gud kreativa bilder med vilka vi kan fokusera framtiden.

Ta  bort visionen från en ledares hjärta och det är ingen ledare längre - kanske en administratör. Men en administratör kan inte leda ett Guds verk in i framtiden …det är problemet.

Ett fungerande ledarskap förutsätter att man vet åt vilket håll man skall gå.

För att veta det behövs det två saker: För det första behöver man veta var man är - man måste  kunna göra en ärlig och realistisk lägesbeskrivning - situationsbedömning. För det andra  behöver man veta vart man vill komma.

Det är därför Ords.28:19  säger att ”utan uppenbarelse går folket vilse…”

Det är visionen som ger riktning åt en församling. Visionen är bränslet som driver ledarskapet. Om bränslet är slut är också ledarskapet marginaliserat. Det är visionen som är gnistan som får andra att tändas av samma passion. Finns inte gnistan kommer allt att slockna - snart.

Hjärtan som Gud berört

Nu är tid för varje ansvarsbärare att inför Gud utbe sig bilderna, målen och riktningen för sin tjänst.

Framtidens församlingar har marginella chanser att leva vidare utan kvinnor  och män vars hjärtan Gud har berört och som fått en vision för sina liv som är värd att leva och kämpa för.

Församlingen behöver vara visions-styrd för att vara pro-aktiv  och påverkande - annars blir den traditionsstyrd, reaktiv och marginaliserad

Europas  kyrkor är i katastrofalt  läge - man förlorar terräng varje dag och befinner sig i en tragisk situation där man är beredd till vilka eftergifter som helst för att bli accepterad av den allmänna opinionen. I den processen har kyrkan också förlorat  sin dignitet  och självrespekt..Varför gick det såhär  illa? Ett svar är: Man förlorade den andliga synförmågan och blev traditionsbärande istället för livgivare. Kyrkan skulle genom den helige Andes närvaro bli en livmoder för liv in i varje ny generation. Det är vår kallelse och vårt uppdrag - det enda som ger oss  existensberättigande.

Det finns  nämligen en helt onådd generation ”där ute” som längtar efter liv, realiteter och kraft.

Kenneth Grönroos

Sakarja 9:9 - 12

(predikan 29.11.09 i Filaldelfiakyrkan, Helsingfors)

Hosianna, kommer från hebreiska hoshian-ah och betyder “kom med hjälp!“

”Hosianna, Davids son”, ropade Jesu anhängare när Jesus tågade in i Jerusalem.

Men det är alltså inte ett  hyllningsrop utan en bön om räddning och frälsning

När mänskorna ropade Hosianna på vägen upp till Jerusalem -  var det löftet i Sakarja som var referensramen - man längtade efter upprättelse och befrielse :politiskt och andligt.

Man levde under ett  politiskt tryck från Romarriket - många längtade efter en politisk ledare. Andra längtade efter en andlig väckelse eftersom det andliga ledarskapet var korrupt och svagt under denna tid. En tredje kategori levde i ett personligt slaveri och längtade efter livsförvandling.

All denna längtan efter befrielse förlöstes då man ser Jesus på åsnan  och hans lärjungar på väg in till Jerusalem.

Många kopplade helt rätt bilden de såg till profetian i Sakarja 9 -

Och visst är Jesu uppdrag att vara befriaren:

Kristus kom till Jorden för att rädda och upprätta skapelsen som kommit  under förbannelse för syndens skull

Orden om att kvinnans säd skall sönderkorssa ormens  huvud i 1Mos.3:15 fanns som ett ouppfyllt löfte i mänskolsläktet

Julens budskap om en Gud som blir  kött - inkarnerad - är unikt och inderbart. (Inkarnation (lat.): att bli kött)

Vår tro på Jesus landar i våra liv och vår verklighet.  Kristus vill ta gestalt i oss. Det är ett befrielsens budskap med enorm genomslagskrfat.

Jesus är befriaren  - som löser oss från vår grund skada och  mörkrets makt och inflytande  över oss.

Problemet  med myckt andlighet är att den stannar i andlighet men får inte nedslag i våra verklighet.

Det blir fromt snack och ceremonier men lite kraft och reell närvaro av Gud.

Gud får inte beröra våra liv och vår livsstil.

Eller så blir andligheten lagisk: andliga ledare, omgivning och det religiöa systemet börjar kontrollera dig.

Alla menar väl, men det sker inte alltid en inkarnation…. det kristna livet blir bara påklistrad  fernissa - en mask. Inombords lever man ett annat liv. Ensam eller utanför den andliga miljön får livet ett annat uttryck . En del flyttar till en annan studieort eller utomlands och plötsligt är man inte  längre kristen i sin livsstil.

Jag menar inte att när du kommer till tro börjar allt fungera - men det börjar en process där Kristus tar getsalt i dig. Du får nya värderignar  och prioriteringar - ditt tankesätt och dina ord och handlingar börjar likna Jesus

Befrielsen ligger i detta att du kan komma  in i en process där du ärligt

få lägga av dig allt som hör till den gamla  mänskan och bit för bit  ikläda dig Kristus…

I Kol.3:9: Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar 10 och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. 11 Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

12 Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. 14 Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet.

Gal.4:19 beskriver detta som att ”Kristus tar gestalt”

Gnosticism - andlighet som inte blir kött

Paulus kämpar i sina brev emot gnosticismen - ett religiöst tänkande som var dualistiskt. Man hade föreställningen att mänskosjälen är fången i kroppen/materien. Den materiella världen är ond - och den andliga god och de två kan inte förenas.

När Paulus säger: ”vet ni inte att era  kroppar är den helige Andes tempel”, slog det ned som en bomb i det gnostiska tänkandet. När han tar  bilden av församlingen som Kristi kropp var det för att spränga det gnostiska föreställningarna - där andlighet alltid är något mystiskt utan förankring i verkligheten i våra  liv och vår vardag…

Jag säger inte att det inte finns en dualism mellan mörker  och ljus - jag säger att mörkret kan bli ljus och att  Gud kan intervenera i våra kroppar med helande - han kan intervenera på ett  övernaturligt sätt  i vår livssituation.

Den Kristus vi välkomnar till Jorden är Gud uppenbarad i köttet.

Han var en sann människa med kött och blod, känslor och tankar och en vardag som vår. Han är frestad i allt liksom vi - dock utan synd. Han möter vardagens motgångar och tillvarons mysterier. Han möter mänskors beundran och kritik och hat.

Han förenar gudomligt  liv med normalt liv. Han är hungrig och ledsen, han är besviken och gråter. Men han är fri från mänskors kontroll och han fullgör Guds plan i sit liv.

Han är unik och enastående.

Det är han som i pånyttfödelsen stigit in i våra liv. Han har genom sin ande fört in en enorm tillgång och resurs  i vår tillvaro

Vi är temepl åt den helige Ande  - vilket betyder att vi kan få del av Kristus Jesus.

Vi är inte kallade till religion, sakrala riter - lagisk lydnad eller underkastelse - vi är kallade till omvändelse och överlåtelse för att låta hans liv inkarneras i oss.

Kristi Ande verkar i oss både vilja  och gärning .  Hosianna - är mer än en sång - det är en verklig bön som kan få ett verkligt svar.  Herre kom och hjälp - fräls  - hela  och befria!!

“Hör du tonen i från himlen?”, frågar Barbro i en av hennes mest spelade sångtexter.

En lite ovanlig fråga i vår tid.

Vi väntar oss inte så många signaler från det hållet nu - vi  lever för det mesta i en inomvärldslig sfär. Istället är en del ganska stolta över att inte behöva himlen mera - det går ju ganska bra ändå.

Hör du tonen i från himlen? Nej, svarar vi - den överröstats av allt  brus. Vi hör ingenting och inte har vi tid heller, menar många och skyndar vidare med alla sina aktiviteter.

Det vi hör allt bättre och bättre är signalerna från vår omgivning, bruset av en massa tyckanden hit  och dit och trycket från alla förpliktelser. Man blir alldeles utmattad av allt vi borde  tycka och måste …

Ändå upplever vi ibland en molande känsla av besvikelse och utmattning. När alla röster upphör blir det så tyst… tomt.  Åren går med rasande fart och det är svårt att få tag i den djupa glädjen och tillfredsställelsen. Varför?

Det blir så sällan tid för hjärtat vårt - vi får aldrig tid att lyssna inåt. Vi har på något sätt förlorat förmågan att förnimma närvaron av något som är större än vi själva eller andras tankar  och ord. Vi har förlorat förmågan att lyssna till vårt eget hjärta - det är ett av vår tids kanske mest utbreddas ahndikapp.

Men själva kärnan i allt andligt liv är förmågan att lyssna - höra tonen från en annan värld.  Jag tror inte det är förunnat bara några särskilda  helgon eller mer kontemplativa personligheter. Jag vet att det finns en kanal som alla kan ställa in - med  lite övning. Där kan hjärtat höra tonen från himlen.

Det är  möjligt att leva samtidigt på mer än ett  plan. I ett yttre skikt kan vi tänka, arbeta, göra beräkningar och möta det ytttre livets alla uppgifter. Men på samma gång därunder i ett djupare skikt leva i bön och andakt, lovsång och tillbedjan och vara mottagliga för gudomliga impulser. Vår tids sekulariserade kultur uppskattar och odlar enbart det  övre skiktet i tron att det är där mänsklighetens verkliga angelägenheter handläggs. Man menar på fullt allvar att andligt liv är andlig lyx, hör till kategorin vidskepelse eller bara passar vissa temperament.

Men det är kanske inte så säkert!

Väldigt många har funnit att att bönen  och den gudomliga närvaron öppnar dörren för nya horisonter - och nya perspektiv. Där kan livets verkligt stora frågor bearbetas i ett annat ljus.

och utgående från andra referenser.

Det är när vi förlorar den andliga dimensionen som vi glider in i den ytlighet och  platthet somvi egentligen är så trötta på i vår tid.  Tonen från himlen - berövar oss inte sinnet för realism och förankring  i vår verklihet och vardag . Nej Gudskontakten kopplar oss samman  med något större än oss själva - häri ligger tryggheten och vilan i det kristna livet.

Vår  oro och otillfredsställelse beror ytterst sällan på avsaknad av materiella ting, på vårt behov av uppbrott och omväxling. Vi vågar nästan inte säga det numera: Vi längtar efter Gud! Vi längtar att få höra tonen från himlen,  beröras av Gud, hans närvaro och helighet, renhet och kärlek. Människans andliga längtan verkar inte ha upphört - tvärtom - vårt hjärtas  önskan är att ge rum för det gudomliga - att få vila  i något större än vårt eget liv.

Kenneth Grönroos 23.11.09