Sakarja 9:9 - 12

(predikan 29.11.09 i Filaldelfiakyrkan, Helsingfors)

Hosianna, kommer från hebreiska hoshian-ah och betyder “kom med hjälp!“

”Hosianna, Davids son”, ropade Jesu anhängare när Jesus tågade in i Jerusalem.

Men det är alltså inte ett  hyllningsrop utan en bön om räddning och frälsning

När mänskorna ropade Hosianna på vägen upp till Jerusalem -  var det löftet i Sakarja som var referensramen - man längtade efter upprättelse och befrielse :politiskt och andligt.

Man levde under ett  politiskt tryck från Romarriket - många längtade efter en politisk ledare. Andra längtade efter en andlig väckelse eftersom det andliga ledarskapet var korrupt och svagt under denna tid. En tredje kategori levde i ett personligt slaveri och längtade efter livsförvandling.

All denna längtan efter befrielse förlöstes då man ser Jesus på åsnan  och hans lärjungar på väg in till Jerusalem.

Många kopplade helt rätt bilden de såg till profetian i Sakarja 9 -

Och visst är Jesu uppdrag att vara befriaren:

Kristus kom till Jorden för att rädda och upprätta skapelsen som kommit  under förbannelse för syndens skull

Orden om att kvinnans säd skall sönderkorssa ormens  huvud i 1Mos.3:15 fanns som ett ouppfyllt löfte i mänskolsläktet

Julens budskap om en Gud som blir  kött - inkarnerad - är unikt och inderbart. (Inkarnation (lat.): att bli kött)

Vår tro på Jesus landar i våra liv och vår verklighet.  Kristus vill ta gestalt i oss. Det är ett befrielsens budskap med enorm genomslagskrfat.

Jesus är befriaren  - som löser oss från vår grund skada och  mörkrets makt och inflytande  över oss.

Problemet  med myckt andlighet är att den stannar i andlighet men får inte nedslag i våra verklighet.

Det blir fromt snack och ceremonier men lite kraft och reell närvaro av Gud.

Gud får inte beröra våra liv och vår livsstil.

Eller så blir andligheten lagisk: andliga ledare, omgivning och det religiöa systemet börjar kontrollera dig.

Alla menar väl, men det sker inte alltid en inkarnation…. det kristna livet blir bara påklistrad  fernissa - en mask. Inombords lever man ett annat liv. Ensam eller utanför den andliga miljön får livet ett annat uttryck . En del flyttar till en annan studieort eller utomlands och plötsligt är man inte  längre kristen i sin livsstil.

Jag menar inte att när du kommer till tro börjar allt fungera - men det börjar en process där Kristus tar getsalt i dig. Du får nya värderignar  och prioriteringar - ditt tankesätt och dina ord och handlingar börjar likna Jesus

Befrielsen ligger i detta att du kan komma  in i en process där du ärligt

få lägga av dig allt som hör till den gamla  mänskan och bit för bit  ikläda dig Kristus…

I Kol.3:9: Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar 10 och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. 11 Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

12 Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. 14 Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet.

Gal.4:19 beskriver detta som att ”Kristus tar gestalt”

Gnosticism - andlighet som inte blir kött

Paulus kämpar i sina brev emot gnosticismen - ett religiöst tänkande som var dualistiskt. Man hade föreställningen att mänskosjälen är fången i kroppen/materien. Den materiella världen är ond - och den andliga god och de två kan inte förenas.

När Paulus säger: ”vet ni inte att era  kroppar är den helige Andes tempel”, slog det ned som en bomb i det gnostiska tänkandet. När han tar  bilden av församlingen som Kristi kropp var det för att spränga det gnostiska föreställningarna - där andlighet alltid är något mystiskt utan förankring i verkligheten i våra  liv och vår vardag…

Jag säger inte att det inte finns en dualism mellan mörker  och ljus - jag säger att mörkret kan bli ljus och att  Gud kan intervenera i våra kroppar med helande - han kan intervenera på ett  övernaturligt sätt  i vår livssituation.

Den Kristus vi välkomnar till Jorden är Gud uppenbarad i köttet.

Han var en sann människa med kött och blod, känslor och tankar och en vardag som vår. Han är frestad i allt liksom vi - dock utan synd. Han möter vardagens motgångar och tillvarons mysterier. Han möter mänskors beundran och kritik och hat.

Han förenar gudomligt  liv med normalt liv. Han är hungrig och ledsen, han är besviken och gråter. Men han är fri från mänskors kontroll och han fullgör Guds plan i sit liv.

Han är unik och enastående.

Det är han som i pånyttfödelsen stigit in i våra liv. Han har genom sin ande fört in en enorm tillgång och resurs  i vår tillvaro

Vi är temepl åt den helige Ande  - vilket betyder att vi kan få del av Kristus Jesus.

Vi är inte kallade till religion, sakrala riter - lagisk lydnad eller underkastelse - vi är kallade till omvändelse och överlåtelse för att låta hans liv inkarneras i oss.

Kristi Ande verkar i oss både vilja  och gärning .  Hosianna - är mer än en sång - det är en verklig bön som kan få ett verkligt svar.  Herre kom och hjälp - fräls  - hela  och befria!!

(Andakt i YLE 23 nov. 2009)

“Hör du tonen i från himlen?”, frågar Barbro i en av hennes mest spelade sångtexter.

En lite ovanlig fråga i vår tid.

Vi väntar oss inte så många signaler från det hållet nu - vi  lever för det mesta i en inomvärldslig sfär. Istället är en del ganska stolta över att inte behöva himlen mera - det går ju ganska bra ändå.

Hör du tonen i från himlen? Nej, svarar vi - den överröstats av allt  brus. Vi hör ingenting och inte har vi tid heller, menar många och skyndar vidare med alla sina aktiviteter.

Det vi hör allt bättre och bättre är signalerna från vår omgivning, bruset av en massa tyckanden hit  och dit och trycket från alla förpliktelser. Man blir alldeles utmattad av allt vi borde  tycka och måste …

Ändå upplever vi ibland en molande känsla av besvikelse och utmattning. När alla röster upphör blir det så tyst… tomt.  Åren går med rasande fart och det är svårt att få tag i den djupa glädjen och tillfredsställelsen. Varför?

Det blir så sällan tid för hjärtat vårt - vi får aldrig tid att lyssna inåt. Vi har på något sätt förlorat förmågan att förnimma närvaron av något som är större än vi själva eller andras tankar  och ord. Vi har förlorat förmågan att lyssna till vårt eget hjärta - det är ett av vår tids kanske mest utbreddas ahndikapp.

Men själva kärnan i allt andligt liv är förmågan att lyssna - höra tonen från en annan värld.  Jag tror inte det är förunnat bara några särskilda  helgon eller mer kontemplativa personligheter. Jag vet att det finns en kanal som alla kan ställa in - med  lite övning. Där kan hjärtat höra tonen från himlen.

Det är  möjligt att leva samtidigt på mer än ett  plan. I ett yttre skikt kan vi tänka, arbeta, göra beräkningar och möta det ytttre livets alla uppgifter. Men på samma gång därunder i ett djupare skikt leva i bön och andakt, lovsång och tillbedjan och vara mottagliga för gudomliga impulser. Vår tids sekulariserade kultur uppskattar och odlar enbart det  övre skiktet i tron att det är där mänsklighetens verkliga angelägenheter handläggs. Man menar på fullt allvar att andligt liv är andlig lyx, hör till kategorin vidskepelse eller bara passar vissa temperament.

Men det är kanske inte så säkert!

Väldigt många har funnit att att bönen  och den gudomliga närvaron öppnar dörren för nya horisonter - och nya perspektiv. Där kan livets verkligt stora frågor bearbetas i ett annat ljus.

och utgående från andra referenser.

Det är när vi förlorar den andliga dimensionen som vi glider in i den ytlighet och  platthet somvi egentligen är så trötta på i vår tid.  Tonen från himlen - berövar oss inte sinnet för realism och förankring  i vår verklihet och vardag . Nej Gudskontakten kopplar oss samman  med något större än oss själva - häri ligger tryggheten och vilan i det kristna livet.

Vår  oro och otillfredsställelse beror ytterst sällan på avsaknad av materiella ting, på vårt behov av uppbrott och omväxling. Vi vågar nästan inte säga det numera: Vi längtar efter Gud! Vi längtar att få höra tonen från himlen,  beröras av Gud, hans närvaro och helighet, renhet och kärlek. Människans andliga längtan verkar inte ha upphört - tvärtom - vårt hjärtas  önskan är att ge rum för det gudomliga - att få vila  i något större än vårt eget liv.

Kenneth Grönroos 23.11.09