Vi har en tavla i kyrkans kafévåning som beskriver dagens predikotext.

Det är Jesus och den samariska kvinnan vid Jakobs brunn i ett viktigt samtal om livet.

Hit till Sykar, som staden hette, kom inte så ofta majoitetsbefolkningen - gamla historiska och etniska konflikter hade förgiftat relationerna. Det fanns en osynlig gräns som man bara inte överskred. Redan då! Tvärr finns spänningarna kvar i dagens Israel.

Men det står i min Bibel att Jesus MÅSTE ta vägen till Samaria. Vad säger det till oss? Jesus var inte fånge i traditionens grepp, han var fri att följa sitt hjärta - den  inre rösten.Han var beredd att kliva ut ur cirkeln av historiska, etniska och religiösa fördomar. Varför? Det fanns en mänska som var i akut behov av hjälp. Medan lärjungarna springer in till staden för att köpa mat sitter Jesus kvar vid brunnen.

Plötsligt står hon där med sin vattenkruka.

Vi vet inte vad hon heter - men berättelsen gör klart för oss att denna vingsvedda kvinna bär på djup smärta hon behöver vägledning för att förstå både sig själv och sitt liv.

Här stiger Jesus rakt in i en situation av mobbning, ensamhet, utanförskap, förakt och trassliga relationer. Att hon kom till brunnen just vid middagstid och inte på morgonen hade säkert sin orsak. På morgonen kom alla andra både för att hämta vatten och för att utbyta nyheter och skvaller. Hon kanske inte ville vara där eftersom det så ofta var hennes liv som behandlades vid de här informella nyhetssändningar

Men Jesus möter henne i ett respektfullt samtal - en attityd som väcker förundran och frågor hos henne. Hur kan du som är jude be mig om vatten? Jag är en samarisk kvinna?

På något sätt vill hn få Jesus att förstå att såhär brukar man inte ha  kontakt med henne.

Samalet fortsätter och hennes förundran stegras.

Hon kanske inte riktigt hänger med då Jesus talar om källan i hennes inre – men hon anar instinktivt att detta är livsavgörande för henne.

Plötsligt skär Jesus upp masken och blottlägger en smärtsam punkt i hennes  liv.

”5 män har du haft och den du har nu är inte din..!” Hon tog sig  om huvudet - helt chockad av hans ord.

”Du måste vara en profet!” svarar hon.

Som för att  snabbt komma ifrån de här frågorna för hon skickligt över samtalet till de religiösa konflikterna som skapade mycket debatt i den tidens religiösa värld. Frågan gällde om man skall be i Jerusalem eller på berget Gerissim.

Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus, kvinnan försöker komma vidare i samtalet… När han kommer skall han förkunna allt för oss!

Det glimmar till när Jesus svarar:Det är jag, den som talar till dig….

Det här är den här berättelsens klimax. Det är faktiskt inte hennes tidigare förhållanden eller trassliga relationer som är  i fokus för samtalet. Det är inte heller den religiösa debatten – den centrala frågan i dagens predikotext är: Vem är Jesus. När han säger: Det är jag som är Messias, då sätter hon plötsligt ner krukan på brunnslocket och vandrar beslutsamt in till staden. Hon går fram till mänskorna på torget och berättar att hon mött en man som sagt henne allt.  Kan han vara Messias! Det står att hela staden kom ut till Jakobs brunn för att se  och höra mannen som gett en livstörstig mänska vatten – en ny grund att stå på – en ny styrka – ett nytt liv.

Vad var det som hände här?

Jesus går inte på i moralistisk anda och pekar på symptom utan går djupare - han berör hennes djupaste skikt.

De flesta av oss vill, liksom hon, göra stora upplevelser och spränga gränser. Vi längtar efter det stora äventyret - vi söker kärlek - vi söker tillfredsställelse på olika  livsområden, vi vill vinna och nå våra  mål.

Den här livstörsten är inte problemet.

Men frågan är: Vilka källor dricker du ur? Det är vad Jesus ville tala om vid brunnen - Det är en viktig fråga för oss alla.

Vad  är det som ger riktning åt ditt liv? Vart är du på väg?

Vad vill du med dit liv? Vilka  är dina värderingar?

Utan dem blir du så lätt manipulerad av stundens impulser.

Men Jesus band henne inte vid det hon var. Istället gav han  henne ett nytt centrum

Den namnlösa kvinnan idagens text mötte Messias – som inte är moralpolis, utan har gett sitt liv för vår upprättelse och vårt helande

Nå, vad har denhär berättelsen med oss att göra?

Vi lever alla  mer eller mindre uppskruvat med  många relationer, förväntningar och ambitioner som alla kräver sitt. Ändå skälver det till inom oss ibland - en djupare längtan - efter det jag egentligen mest av allt vill. Ibland kommer tankarna till oss alla - var det dethär jag är ämnad för eller finns det en väg vidare och djupare och vad  är den kraftresurs som leder mig rätt.

Så ofta är religion något som förknippas med riter och platser - men Jesus vill här öppna vår förståelse för en personlig erfarenhet av Gudsnärvaro i livet.

Jesu möte med kvinnan vid brunnen är full av nåd - För henne innebar den att  hon inte var en fånge i sin egen historia – Hon var inte förutbestämd att leva i skuggorna av sin gårdag. Nåd  är att få börja på nytt.  Paulus säger triumferande  i ett av sina brev:

”Den som är i Kristus är en ny skapelse det gamla  är förgånget något nytt har  kommit.”

I vår tid är det kanske inte orden vi längtar efter mest - de finns i överflöd – vi behöver vattnet som ger liv. Det är livet som gör att frön börjar gro och ge frukt.

Det är en stor förmån att här idag få presentera en Kristus som inte barrikerar sig  i fromma miljöer. Han är beredd att spränga gränser.  Han är inte rädd att möta mänskor i deras smärta och söndrighet.

Han rabblar inte fromma ord, han stänger inte in oss i våra misslyckanden och återvändsgränder -

Han öppnar dörren till frihet och upprättelse - han ger oss nåd. Det har så många av oss fått vara med om som sitter här - vi  har alla vår historia, vår berättelse. vår kamp och våra nederlag - men Jesus kom in i våra liv - vi fick en ny chans . Vi fick nåd.

Nåd är inte bara det vackraste ordet i vårt språk - det är nyckeln till nya källflöden i vårt inre.

Att bli förlåten, befriad och upprättad ger livskraft och mod.

Det är den källan Jesus talar om – den inre närvaron som får oss att må väl och bära god frukt i ett andligt torrt  och utarmat land.

I Joh.7  säger Jesus:

Den som tror på mig av hans innersta skall flyta strömmar av levande vaten - detta sade han om Anden som de som trodde på honom skulle få. ”

Vad är det som är  nyckeln till framgång och livaktighet hos de församlingar som det går bra för?

Frågan ställs av Bill Hybels i boken “Ledarskap”

Är det läget? Nej, jag har sett församlingar fyllda med entusiasm och förväntansfylld glädje  på de mest osannolika platser, utan bra förbindelser och övriga attraktioner.

Är det samfundet?

Jag har sett pingstkyrkor döda som sten och anglikanska kyrkor fyllda av liv och mänskor mitt i livet. Jag har besökt katolska kyrkor där nunnor och munkar dansar av fröjd och mänskor står i kö för att få känna atmosfären av frihet och glädje.

Är det idealiska lokaler?

Nej - lokalerna är inte avgörande för om mänskor kommer eller ej. Vi har sett de mest  bedårande katedralerna stå tomma på gudstjänsttid  samtidigt som gråa industrihallar fyllas av mänskor som där fått andlig mat som mättar och tillfredsställer.

Är det fantastiska  predikningar?

Nej, predikningar är viktiga - men inte avgörande för om församlingen lyckas eller ej i sitt uppdrag.

Det jag funnit, säger Hybels, är att på varje  plats där Guds rike går fram med kraft är det ett  litet gäng bröder  och systrar som ödmjukt  och genom bön har fått en vision, en strategi, en dröm och inspiration. Jag har i dessa sammanhang funnit ledare som personifierat den drömmen och ivrigt hjälper andra att hitta sin plats i visionen.

Finns det inte ledare som har en vision kommer många att aldrig hitta sin plats i helheten och kommer att känna sig frustrerade och utanför. Så lever alltför  många  kristna idag.

Synproblem - ett gissel för kristenheten

Det verkar som om kristenfolket inte klarar av det överutbud av information som finns  inom kristenheten idag. Man förlorar fästet - hållpunkt för  ögonen. Man är desorienterad och vilsen och har svårt att orientera sig både  i omgivningen och i det andliga skeendet. Varför?  Därför att den andliga synförmågan är nedsatt Den uppenbarelsens ande aposteln Paulus ber om i Ef.1:17 finns inte.

”Ögat är  kroppens lampa, om ögat är grumligt är hela kroppen i mörker.” (Matt.6:22)

Alla blir förlorare när en församlings vision blir otydlig.Alla får betala ett högt pris för ledarens brist  på mod och

En församling utan vision - utan syn -är ett skepp utan roder, på drift, planlös utan påverkan i samhället.

Visionen är det enda redskap vi har för förändring - genom visionen förmedlar Gud kreativa bilder med vilka vi kan fokusera framtiden.

Ta  bort visionen från en ledares hjärta och det är ingen ledare längre - kanske en administratör. Men en administratör kan inte leda ett Guds verk in i framtiden …det är problemet.

Ett fungerande ledarskap förutsätter att man vet åt vilket håll man skall gå.

För att veta det behövs det två saker: För det första behöver man veta var man är - man måste  kunna göra en ärlig och realistisk lägesbeskrivning - situationsbedömning. För det andra  behöver man veta vart man vill komma.

Det är därför Ords.28:19  säger att ”utan uppenbarelse går folket vilse…”

Det är visionen som ger riktning åt en församling. Visionen är bränslet som driver ledarskapet. Om bränslet är slut är också ledarskapet marginaliserat. Det är visionen som är gnistan som får andra att tändas av samma passion. Finns inte gnistan kommer allt att slockna - snart.

Hjärtan som Gud berört

Nu är tid för varje ansvarsbärare att inför Gud utbe sig bilderna, målen och riktningen för sin tjänst.

Framtidens församlingar har marginella chanser att leva vidare utan kvinnor  och män vars hjärtan Gud har berört och som fått en vision för sina liv som är värd att leva och kämpa för.

Församlingen behöver vara visions-styrd för att vara pro-aktiv  och påverkande - annars blir den traditionsstyrd, reaktiv och marginaliserad

Europas  kyrkor är i katastrofalt  läge - man förlorar terräng varje dag och befinner sig i en tragisk situation där man är beredd till vilka eftergifter som helst för att bli accepterad av den allmänna opinionen. I den processen har kyrkan också förlorat  sin dignitet  och självrespekt..Varför gick det såhär  illa? Ett svar är: Man förlorade den andliga synförmågan och blev traditionsbärande istället för livgivare. Kyrkan skulle genom den helige Andes närvaro bli en livmoder för liv in i varje ny generation. Det är vår kallelse och vårt uppdrag - det enda som ger oss  existensberättigande.

Det finns  nämligen en helt onådd generation ”där ute” som längtar efter liv, realiteter och kraft.

Kenneth Grönroos