Tal under Midsommarkonferensen i Keuruu 2010:

De heligas gemenskap – församlingen

- 1 Petr.2:9, Ef.2:11 –13;19-22

Gud har instiftat två grundinstitutioner: äktenskapet och församlingen.

Dessa kan ge oss mänskor mycket kraft, glädje och trygghet. Samtidigt vet vi att just inom dessa institutioners ramar kan vi möta sorg, besvikelser och otrygghet. Fienden hatar dessas gudomliga ursprung och attackerar och deformerar såväl äktenskapet som församlingen. Men även om det finns så många misslycklanden ifråga om äktenskap och församlingar är de trots allt instiftade av Gud för att vara hans arbetsredskap.

Min barndoms föramling bestod av vardagsmänskor i södra Finlands skärgård.

Där fanns Axel – han var fiskaren och mycket originell, Han hade helt otroliga fiskehistorier och jag beundrade hans berättarkonst och äventyr. Ibland gjorde jag fisketurer med honom.

Alina – sjömansänkan – stark och rubust kom roende till bönehusets brygga. Hon bad ofta högt och med andlig auktoritet och jag fick den känslan att mörkerts makter bävade då hon bad. Hulda – kom också från en av öarna i roddbåten – hon var stor och glad och uppmuntrande.

Ester – var tystlåten, tillbakadragen och var byns postiljon.

Med var också Hjalmar – han åkte in varje morgon för att sälja potatis vid Salutorget och blev ofta fotograferad av turisterna.

Där fanns också  evangelisterna-  kvinliga predikanter – som undervisade och sjöng och brann för Guds rike.

Där fanns min mamma och pappa som bar ett tungt ansvar för Guds rike…

Min farbror Sven var äldste och Signe ,som var lärarinnan i byns skola. Hon spelade på den lilla tramporgeln.

Själv gick jag med mina syskon och föräldrar till bönehset vid stranden. Jag hade med mig Kalle Anka tidningar och annat som hjälpte att mötet inte kändes för långt. Men med ena örat följde jag med vad som skedde och kände av atmosfären. Ibland var det tårar och sorg ibland glädje och framgång…Jag fylls av värme när jag tänker  på det.

Dehär mänskorna  var vanliga vardagsmänskor med en robust och enkel tro på Gud – Jesus hade kommit in i deras liv och de hade fått en ny sång. Ett nytt liv.

Vi var Kristi kropp – vi utgjorde de heligas gemenskap.

Jag är tacksam för min egen bild av församling formades i

denna vardagsnära verklighet.

Det heliga hade landat bland enkla skärgårdsbor. Jag kände i kroppen att Gud var där – det satte spår i mitt liv.. Det går ännu kalla kårar då jasg minns dem sjunga ”Hur ljuvligt det är att möta  på väg till Jerusalem…” och äldstebrodern och fiskaren Hemming med grova arbetarhänder, som luktade fisk, bröt brödet och välsignade vinet.  Himlen hade landat i ett enkelt bönehus

I den stunden var vi var mer än en grupp vanliga skärgårdsbor:

Vi var inga ”främlingar och gäster vi hade medborgarskap i himlen.”

Vi var Guds husfolk… Guds familj – hans söner och döttrar. Vi fogades samman till en Guds boning i Anden - de heligas gemenskap: församlingen

Rubriken ger mitt bibelstudium tre punkter: De heligas gemenskap - församlingen

1. De heliga

- Sekularidering betyder att allt heligt avkläds sin helighet. Det sker ute i samhället på många plan. Men det är allvarligt när det sker i den kristna gemenskapen – vi behöver värna om heligheten.

Om församlingen blir en förening bland andra och då  doften av helighet och gudsnärvaro skingras blir det tomt. Då atmosfären är fylld av egna ambitioner, konkurrens,  maktbegär självförverkligande då upphör församlingen att fylla sitt gudagivna uppdrag. Vi har att återövra helighet – längtan efter och respekt för gudsnärvaron.

Den är vår viktigaste tillgång i kyrkorna.

Helig – kadosch (hebr) – betyder ngt. som är avskilt och antyder en ställning som som skiljer från det som varit förut – något som  tagits undan från det profana . Ordet innebär renhet dvs representerar något annat än det vi mänskor kan presentera. Det NT-liga grekiska hagios har i stort dett samma innebörd.

I kyrkohistorien har det ibland varit svårt att  hitta balansen mellan heligt och mänskligt. Antingen har kyrkan isolerat sig och blivit svårtillgängliga eller så har man assimilerat sig med den rådande  kulturen i så hög grad att man förlorat sin lyskraft och sin sälta. Helighet betyder att vara avskild för ett uppdrag.

Helgelsen är inte et mål i sig utan en förutsättning för uppdraget.

Vilket är då uppdraget?

Guds folk har en mission att samarbeta med Gud – att vara hans medarbetare.

Att skapa en församlingsmiljö som är ”användarvänlig” och som  fungerar i uppdraget att attrtrahera vår tids andliga sökare är vår största utmaning just nu.

Vår strävan efter helighet får inte göra oss exkluderande och avståndstagande.

Vi behöver kanske sänka volymen och komma nämare

Vi kanske borde predika mindre och ställa mer frågor.

För att ytterligare öka förståelsen för begreppet helighet behöver vi gå tillbaka till GT och förebidlen som finns i tabernaklet och templet. Där fanns  plats för olika aktiviteter: Där fanns  hedningarnas förgård, förgården det heliga  och det allra heligaste.

Jag tror alla ”avdelningar” är viktiga i mötet med  människor i dagens värld.

Församlingen behöver platser där vi möter ”hedningarna”

Vi behöver mötesplatser där församlingen möter folket på stan.Det sociala relationsbyggandet- kyrkkaffet och andra former för gemenskap blir viktigare för varje år som går.

Men vi beöver  mer än någonsin den förtätade närvaron av Gud – det allra heligaste.

Jag menar en stark uppenbarlese av det övernaturliga – av Andens nedslag, helande, befrielse och upprättelse är det som övrtygar bättre än  rationella argument.

Vi längtar efter det och mänskorna därute förväntar det av oss – mötet med det heliga.

Vi har genom Jesus Kristus tillträde till nådastolen – det allra heligaste. (Hebr.10:19-25)

2. Gemenskap – koinonia – relationer.

Man brukar säga att mänskor kommer till församlingen av tusen orsaker – men stannar kvar bara  på grund av en; relationer.

Vi  behöver stegvis röra oss  i riktning bort från den aktivitetsinriktade kyrkan och bli relationsbaserad. Nära bara en eller ett fåtal står för ett förutsägbart program förlorar församlingen sin attraktion.

När vi kommer tillsammans har vi alla något att dela – vi delar livet med varandra. Glädje  och sorg – med  och motgång.  Gudstjänsten är mer än predikan och sång och det vi har att dela är mer än tal och musik. Församlingen är Guds familj (Jfr.1Petr.2:9)

Koinonia innebär delaktighet –att dela med varandra. Det talar om närhet och transparens.  Det handlar om kärleksfulla relationer praktisk omsorg, förlåtelse och innbördes accepterande. Våra församlingsmiljöer behöver ständigt fördjupas i sin förtåelse av ”koinonia” – gemenskap och delaktighet.

Vad innebär det att vara del av Kristi kropp. 1 Kor.12:12-26

Hur fungerar vi när en lemm lider? Hur fungerar vi när en lemm blir hedrad?

När församlingarna sköts som företag eller kulturföreningar  har vi tappat något väsentligt.

Församlingen är gemensakp och relationen – inte ett företag eller en förening. Det är uppenbart att vi har orsak att fördjupa vår förståelse för vad ”koinonia” är.

3. Församlingen – ekklesia.

Ek – ur /kaleo – kallad.

I en ordbok slår jag upp ordet ekklesia och där står det: Utkallad ur sina hus till en offentlig plats för att bära ansvar för stadens angelägenheter.

Vår kallelse har två dimensioner:

Vi är dels kallade ut ur mörkrets välde till helighet, men vi är också utvalda och kallade tillbaka till världen. Matt.28:18-20

I Joh.20:21-22 ”Såsom Fadern har sänt mig så sänder jag eder. Så andades han på dem och sade: Ta emot helig Ande.”

Kyrkan har i historien pendlat mellan isolering och assimilering.

Församlingarna har under vissa tider byggt murar till världen eller satsat på exklusiv  och exkluderande andlighet. Under andra tider har  kyrkan låtit världens ande inta församlingsmiljön.

I båda fallen har församlingen missat sitt uppdrag.

Vi har  i vår tid en kallelse att bli den ekklesia/ en grupp utvalda som sitter vid porten och bär ansvar för samhället och staden.

Kanske vi har orsak att söka en utvidgad förståelse av ekklesiabegreppet.

Nya Testamentets ord för församling för inte tankarna till en grupp som  isolera sig från världen  utan vår kallelse är att aktivt delta och identifiera oss med vår samtids smärta och bördor. .  Dagens församling kan  inte isolera sig och hålla distans till sin egen tids kultur.

Vi är kallade in i världen med ett uppdrag att låta världen veta vem Jesus är  och etablera Guds rike och Jesu Herradöme överallt. Också i det offentliga rummet (politik, media, kultur, affärsliv, utbiuldning) frimodigt lyfta fram de bibliska och oföränderliga värderingar vi tror är oersättliga.

Kyrkorna har ett uppdag att ge sig ut på sin andra missionsresa i vår eget sekulariserade samhälle och etablera plattformer för relationer och själavinnande men också för helighet och gudsnärvaro.

Det måste bli lätt för församlingsfolket att ta med grannar till våra samlingar. Det kommerde inte att göra förrän de är stolta och trygga överdet som sker där.

Låt mig till sist försöka skissa konturen av den församling jag drömmer om:

1.Det är en församlingsmiljö som är människonära, välkomnande, relationsbaserat,  tillgängligt för alla generationer och som stöder familj och samhälle.

2.Det är inspirerande gudstjänster som uttrycker passion, närhet, kulturell relevans och som underlättar mötet med Gud.

3.Det handlar församlingsarbete som har sin kraft från Anden, som är evangeliserande, holistisk, gudsrikesorienterad, tar ansvar för rättvisa, bryr sig om de fattiga och uppmuntrar församlingsplantering.

4. Jag vill höra en undervisning som bygger på Guds Ord som är genomtänkt, relevant och utrustar för dagligt liv och tjänst.

5. Vi önskar att alla vill lära av Jesus och likna honom i kärlek, bön, helighet, ärlighet, öppenhet, ödmjukhet och generositet.

6.Det är en församlingsmiljö där alla medlemmar tjänar utifrån sin kallelse och uttrycker Guds kärlek genom Andens gåvor och kraft.

I Filadelfia tror vi att församlingen är 2000-talets stora äventyr. Vi söker vägar att tillämpa Bibelns undervisning om en levande, kreativ och stödjande gemenskap.

Vi vill se Kristi kropp än en gång resa sig i vårt land med Gudsnärvaro, frihet och kraft. Vi vill se en församling som väcker respekt och attraherar eftersom det finns en dynamisk vision, handlingskraft och andlig hänförelse.

Det finns en skönhet i den kristna gemenskapen som attraherar och behöver återerövras i varje generation

De heligas gemenskap – församlingen är instiftad av Gud – därför är den – som familjen -  under attack. Även om  tidsandan just nu är kylig ororar jag mig inte för kyrkornas framtid eftersom Jesu löfte är att dödsriket portar kommer aldrig att vara  henne övermäktig. Kyrkans framtid ligger  i Herrens händer

Församlingen har ett viktigt och enastående uppdrag: Att gestalta Kristus – göra honom synlig, attraktiv och efterföljansvärd