Det kan vara viktigt för oss som lever i de kristna miljöerna att lyssna in vilka tankegångar påverkar media och det vi kallar det offentliga rummet. När Christer Sturmark i Sverige stigit ut ur garderoben och avslöjat den sekulär- humanistiska agendan är det ord och inga visor.

Läs det här!

”Jag tror att upplysningsprojektet, att gradvis göra oss av med religiösa trosföre-ställningar till förmån för vetenskapliga insikter, inte kommer att lyckas.  Kanske uppgiften istället är att försöka kanalisera in den religiösa tron i ofarliga banor, så att den inte kan göra skada. Att sätta religionen i karantän och hoppas att teologin utvecklas till att bli så pass innehållslös att den aldrig kan missbrukas.

Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”

(Torbjörn Tännsjö i samtal med Christer Sturmark i tidningen Humanisten, nr 1, 2006)

Några frågor installer sig osökt:

Är det såhär man tänker i moderna mediehus? – Kristendom och dess representanter är satta i någonslags karantän för att på detta sätt minimera “skadan”.

Kommer den moderna sekulärhumanismen att bli den ideologiska kraft som skapar ett intolerant samhälle för oss som bekänner oss till den klassiska kristna tron?

De sekulärhumanistiska kretsarna som målmedvetet lyft frågan om tolernas  på agendan i den offenliga debatten, är de på väg att ändra tonläge?

Om man får tro Christer Sturmark i Sverige är det tyvärr så. Om han representerar ett större ideologiskt block är det skrämmande perspektiv  som öppnar sig.

Ordvalet är intressant!

Narkotika!

”Ett opium för folket”, kallade Marx det kristna arvet.

Lenin, Stalin och de övriga diktatorerna i kommunistvärlden förverkligade som kännt en omänsklig och brutal utrensning mot kristna i kommunistvärlden.Motivet var att ”hålla de kristna i schack och kontrollera dem”. Det ”projektet” som kostade 10-tals miljoner liv är väl ingen särskilt stolt över i dagens värld.

Men att svenska samhällsdebattörer utan att allvarligt ifrågasättas använder denna retorik är uppseendeväckande.

Vi har ansett att humanismen har stått för goda människovänliga värderingar och frihet.

Håller humanismen att på vägen förlora de värden man i utgångsläget önskade försvara? Det frågar allt fler kristna påverkare.

Det är förvånansvärt tyst för tillfället kring frågan om vart den moderna humanismen är  på väg

Hur som helst är det värt att anpassa sig till den nya verklighet vi som kyrkor kommer att arbeta i. Det ställer nya krav på mod och klarhet.

Priset för sant lärjungaskap går upp när intoleransen mot klassisk kristen minskar.

Det krävs mer av personlig övertygelse då man anses vara ”en farlig drog” av dem som hörs och syns i samhällsdebatten.

Sammanfattningsvis: Den kristna kyrkan har ingenting att frukta. Historien har visat att kyrkan (i universell mening) frambringat sina bästa kvaliteter under förföljelsen under den första tiden och under kommunismen i Sovjet och Kina.

Det pinsamma är att det hos oss sker under ackompanjemang av yviga deklarationer om frisinne, liberalism och tolerans

Kenneth Grönroos