(Andakt i YLE 23 nov. 2009)

“Hör du tonen i från himlen?”, frågar Barbro i en av hennes mest spelade sångtexter.

En lite ovanlig fråga i vår tid.

Vi väntar oss inte så många signaler från det hållet nu - vi  lever för det mesta i en inomvärldslig sfär. Istället är en del ganska stolta över att inte behöva himlen mera - det går ju ganska bra ändå.

Hör du tonen i från himlen? Nej, svarar vi - den överröstats av allt  brus. Vi hör ingenting och inte har vi tid heller, menar många och skyndar vidare med alla sina aktiviteter.

Det vi hör allt bättre och bättre är signalerna från vår omgivning, bruset av en massa tyckanden hit  och dit och trycket från alla förpliktelser. Man blir alldeles utmattad av allt vi borde  tycka och måste …

Ändå upplever vi ibland en molande känsla av besvikelse och utmattning. När alla röster upphör blir det så tyst… tomt.  Åren går med rasande fart och det är svårt att få tag i den djupa glädjen och tillfredsställelsen. Varför?

Det blir så sällan tid för hjärtat vårt - vi får aldrig tid att lyssna inåt. Vi har på något sätt förlorat förmågan att förnimma närvaron av något som är större än vi själva eller andras tankar  och ord. Vi har förlorat förmågan att lyssna till vårt eget hjärta - det är ett av vår tids kanske mest utbreddas ahndikapp.

Men själva kärnan i allt andligt liv är förmågan att lyssna - höra tonen från en annan värld.  Jag tror inte det är förunnat bara några särskilda  helgon eller mer kontemplativa personligheter. Jag vet att det finns en kanal som alla kan ställa in - med  lite övning. Där kan hjärtat höra tonen från himlen.

Det är  möjligt att leva samtidigt på mer än ett  plan. I ett yttre skikt kan vi tänka, arbeta, göra beräkningar och möta det ytttre livets alla uppgifter. Men på samma gång därunder i ett djupare skikt leva i bön och andakt, lovsång och tillbedjan och vara mottagliga för gudomliga impulser. Vår tids sekulariserade kultur uppskattar och odlar enbart det  övre skiktet i tron att det är där mänsklighetens verkliga angelägenheter handläggs. Man menar på fullt allvar att andligt liv är andlig lyx, hör till kategorin vidskepelse eller bara passar vissa temperament.

Men det är kanske inte så säkert!

Väldigt många har funnit att att bönen  och den gudomliga närvaron öppnar dörren för nya horisonter - och nya perspektiv. Där kan livets verkligt stora frågor bearbetas i ett annat ljus.

och utgående från andra referenser.

Det är när vi förlorar den andliga dimensionen som vi glider in i den ytlighet och  platthet somvi egentligen är så trötta på i vår tid.  Tonen från himlen - berövar oss inte sinnet för realism och förankring  i vår verklihet och vardag . Nej Gudskontakten kopplar oss samman  med något större än oss själva - häri ligger tryggheten och vilan i det kristna livet.

Vår  oro och otillfredsställelse beror ytterst sällan på avsaknad av materiella ting, på vårt behov av uppbrott och omväxling. Vi vågar nästan inte säga det numera: Vi längtar efter Gud! Vi längtar att få höra tonen från himlen,  beröras av Gud, hans närvaro och helighet, renhet och kärlek. Människans andliga längtan verkar inte ha upphört - tvärtom - vårt hjärtas  önskan är att ge rum för det gudomliga - att få vila  i något större än vårt eget liv.

Kenneth Grönroos 23.11.09