Vad är det som är  nyckeln till framgång och livaktighet hos de församlingar som det går bra för?

Frågan ställs av Bill Hybels i boken “Ledarskap”

Är det läget? Nej, jag har sett församlingar fyllda med entusiasm och förväntansfylld glädje  på de mest osannolika platser, utan bra förbindelser och övriga attraktioner.

Är det samfundet?

Jag har sett pingstkyrkor döda som sten och anglikanska kyrkor fyllda av liv och mänskor mitt i livet. Jag har besökt katolska kyrkor där nunnor och munkar dansar av fröjd och mänskor står i kö för att få känna atmosfären av frihet och glädje.

Är det idealiska lokaler?

Nej - lokalerna är inte avgörande för om mänskor kommer eller ej. Vi har sett de mest  bedårande katedralerna stå tomma på gudstjänsttid  samtidigt som gråa industrihallar fyllas av mänskor som där fått andlig mat som mättar och tillfredsställer.

Är det fantastiska  predikningar?

Nej, predikningar är viktiga - men inte avgörande för om församlingen lyckas eller ej i sitt uppdrag.

Det jag funnit, säger Hybels, är att på varje  plats där Guds rike går fram med kraft är det ett  litet gäng bröder  och systrar som ödmjukt  och genom bön har fått en vision, en strategi, en dröm och inspiration. Jag har i dessa sammanhang funnit ledare som personifierat den drömmen och ivrigt hjälper andra att hitta sin plats i visionen.

Finns det inte ledare som har en vision kommer många att aldrig hitta sin plats i helheten och kommer att känna sig frustrerade och utanför. Så lever alltför  många  kristna idag.

Synproblem - ett gissel för kristenheten

Det verkar som om kristenfolket inte klarar av det överutbud av information som finns  inom kristenheten idag. Man förlorar fästet - hållpunkt för  ögonen. Man är desorienterad och vilsen och har svårt att orientera sig både  i omgivningen och i det andliga skeendet. Varför?  Därför att den andliga synförmågan är nedsatt Den uppenbarelsens ande aposteln Paulus ber om i Ef.1:17 finns inte.

”Ögat är  kroppens lampa, om ögat är grumligt är hela kroppen i mörker.” (Matt.6:22)

Alla blir förlorare när en församlings vision blir otydlig.Alla får betala ett högt pris för ledarens brist  på mod och

En församling utan vision - utan syn -är ett skepp utan roder, på drift, planlös utan påverkan i samhället.

Visionen är det enda redskap vi har för förändring - genom visionen förmedlar Gud kreativa bilder med vilka vi kan fokusera framtiden.

Ta  bort visionen från en ledares hjärta och det är ingen ledare längre - kanske en administratör. Men en administratör kan inte leda ett Guds verk in i framtiden …det är problemet.

Ett fungerande ledarskap förutsätter att man vet åt vilket håll man skall gå.

För att veta det behövs det två saker: För det första behöver man veta var man är - man måste  kunna göra en ärlig och realistisk lägesbeskrivning - situationsbedömning. För det andra  behöver man veta vart man vill komma.

Det är därför Ords.28:19  säger att ”utan uppenbarelse går folket vilse…”

Det är visionen som ger riktning åt en församling. Visionen är bränslet som driver ledarskapet. Om bränslet är slut är också ledarskapet marginaliserat. Det är visionen som är gnistan som får andra att tändas av samma passion. Finns inte gnistan kommer allt att slockna - snart.

Hjärtan som Gud berört

Nu är tid för varje ansvarsbärare att inför Gud utbe sig bilderna, målen och riktningen för sin tjänst.

Framtidens församlingar har marginella chanser att leva vidare utan kvinnor  och män vars hjärtan Gud har berört och som fått en vision för sina liv som är värd att leva och kämpa för.

Församlingen behöver vara visions-styrd för att vara pro-aktiv  och påverkande - annars blir den traditionsstyrd, reaktiv och marginaliserad

Europas  kyrkor är i katastrofalt  läge - man förlorar terräng varje dag och befinner sig i en tragisk situation där man är beredd till vilka eftergifter som helst för att bli accepterad av den allmänna opinionen. I den processen har kyrkan också förlorat  sin dignitet  och självrespekt..Varför gick det såhär  illa? Ett svar är: Man förlorade den andliga synförmågan och blev traditionsbärande istället för livgivare. Kyrkan skulle genom den helige Andes närvaro bli en livmoder för liv in i varje ny generation. Det är vår kallelse och vårt uppdrag - det enda som ger oss  existensberättigande.

Det finns  nämligen en helt onådd generation ”där ute” som längtar efter liv, realiteter och kraft.

Kenneth Grönroos