2000 talets stora äventyr är att mitt i en brutalt sekulariserad värld bygga Guds rike - församlingen. Att på olika sätt proklamera:  kärlek - hopp och tro.

Tillsammans med  våra  vänner i Filadelfia är Barbro och jag är djupt överlåtna till visionen att bygga en landningsplats för den helige Ande. En plats som attraherar på grund av den Jesus-atmosfär och de attityder till mänskor och deras  kamp som finns här. Vi ser att detta är möjligt på olika håll i världen och det är det även här i ”down-town” Helsingfors

När jag talar om kyrkan/ församlingen talar jag inte om en institution utan den förunderliga närvaro som uppstår då Guds barn fyllda av den helige Ande umgås med Gud och andra som känner honom.

Då man betjänar varandra med då gåvor man fått i samklang med det mandat som gett  skapas en atmosfär som är laddad av kraft. Det attraherar mänskor som söker frihet och kraft för sina liv. Om man förlorar detta blir församlingen deformerad av värdsligt tänkesätt och upphöratt vara församling i biblisk mening.

Hur vill vi att vår församling skall vara?

1. Vi är relevanta i vår framoning -det betyder att det vi gör måste gå att tillämpa i livet, uppfattas viktigt och närvarande.

Den stora utmaningen är inte att mänskors andliga längtan upphört - utamningen är att finna  kontaktpunkter med våra medmänskor och skapa en miljö och en kultur som uppfattas som relevant/tillämpbar.

1 Krön 12:32 av Isaskars söner kom män, som väl förstod tidstecknen och insåg vad Israel borde göra…

Att vara en relevant församling innebär att vara i världen men inte av den. Mänskans grundläggande behov förändras inte trots att kultur och livsstilar växlar. Att förmedla kärlek, hopp och tro till mänskor i olika livssituationer är  och förblir vårt viktigaste uppdrag.

Församlingen skall inte vara en plats man står ut med utan en plats man inte kan leva utan.

Mänskor söker inte religion - de vill veta att Gud kan hjälpa och göra en skillnad i deras liv, deras familjer, relationer och arbetsplatser. - Han kan!!

Jag hoppas våra predikningar skall handla lika mycket om måndagar som söndagar - jag menar  kristet liv skall vara en kraftkälla föross 7 dagar i veckan…

2. Vi vill att vår församling skall vara fylld av Kristi efterföljare som lärt känna den helige Ande men samtidigt är autentiska och genuina - äkta!

- Det betyder mänskor som är pålitliga, tillförlitlig och trovärdiga….Jag tror på en stark nävaro av den helige Ande och mänskor som samtidigt kan vara närvarande i det verkliga livet och kan dela det med sökare…

Vår tid ropar efter äkthet - så mycket är ”fake”,  image och trender. Min tro på Jesus är mitt liv - inte en roll jag spelar. Jag vill vara det jag predikar - integrerad : Herre hjläp mig!

3.Vi är en församling som vill erbjuda starka  möten med en Gud som älskar mänskor - också mitt i deras söndrighet och misslyckande.

Församlingen är ingen utställningslokal för perfekta mänskor eller en plats för andlig teater. Guds hus är en ”Krukmakarens verkstad” där Gud jobbar med leret -  visserligen med växlande framgång - men med visionen att göra oss till kärl som kan bära ut vatten till törstande mänskor

Vi  utmanar förebedjarna och mänskor som är beredda att utbe sig andliga gåvor och mandat för att stå i befrielsens tjänst. Så många är bundna av Satan - på riktigt. De måste lösas med andlig auktoriet och andliga verktyg.

4. Vi skall vara en församling med en atmosför av generositet. Vi har rätt stora utamningar  på det ekonommiska området just nu… och vi är djupt gripna över det engagemang som  mångsa visat ifråga om ekonomiskt stöd.

Tiondegivandet ser vi som en möjlighet  till välsignelse över våra liv. Generositet syns också på annnat sätt: genom att ha en öppen dörr till olika minoriteter - olika språk och etnisk bakgrund. Vi är inte en finlandssvensk församling- vi är något mer: Vi bygger Guds rike.

Vi hoppas kunna göra mer för det samhälle vi är en del av. Församling är koinonia / realtioner men den är också diakonia / tjänande . Det innebär att möta mänskors behov och nöd.

5. Vi är en församlling som vill träna  och uppmuntra mänskor till  att upptäcka sina gåvor och komma i tjänst…(Reproduktion)

Det  vi kallar det allmänna prästadömet  innebär att alla kan vara med och bidra på ett väsentligt sätt i det andliga projekt vi är en del av. Vår grundläggande vision är :

Vinna - Förankra - Lärjungaträna och Sända

Ledarskolan är här ett viktigt arbetsredskap. Vi inbjuder mänskor som vill bli cell-ledare och gå in i andra uppgifter i församlingen att vara med då och tränas, inspireras och förlösas till tjänst i Guds rike.

Det kan vara viktigt för oss som lever i de kristna miljöerna att lyssna in vilka tankegångar påverkar media och det vi kallar det offentliga rummet. När Christer Sturmark i Sverige stigit ut ur garderoben och avslöjat den sekulär- humanistiska agendan är det ord och inga visor.

Läs det här!

”Jag tror att upplysningsprojektet, att gradvis göra oss av med religiösa trosföre-ställningar till förmån för vetenskapliga insikter, inte kommer att lyckas.  Kanske uppgiften istället är att försöka kanalisera in den religiösa tron i ofarliga banor, så att den inte kan göra skada. Att sätta religionen i karantän och hoppas att teologin utvecklas till att bli så pass innehållslös att den aldrig kan missbrukas.

Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”

(Torbjörn Tännsjö i samtal med Christer Sturmark i tidningen Humanisten, nr 1, 2006)

Några frågor installer sig osökt:

Är det såhär man tänker i moderna mediehus? – Kristendom och dess representanter är satta i någonslags karantän för att på detta sätt minimera “skadan”.

Kommer den moderna sekulärhumanismen att bli den ideologiska kraft som skapar ett intolerant samhälle för oss som bekänner oss till den klassiska kristna tron?

De sekulärhumanistiska kretsarna som målmedvetet lyft frågan om tolernas  på agendan i den offenliga debatten, är de på väg att ändra tonläge?

Om man får tro Christer Sturmark i Sverige är det tyvärr så. Om han representerar ett större ideologiskt block är det skrämmande perspektiv  som öppnar sig.

Ordvalet är intressant!

Narkotika!

”Ett opium för folket”, kallade Marx det kristna arvet.

Lenin, Stalin och de övriga diktatorerna i kommunistvärlden förverkligade som kännt en omänsklig och brutal utrensning mot kristna i kommunistvärlden.Motivet var att ”hålla de kristna i schack och kontrollera dem”. Det ”projektet” som kostade 10-tals miljoner liv är väl ingen särskilt stolt över i dagens värld.

Men att svenska samhällsdebattörer utan att allvarligt ifrågasättas använder denna retorik är uppseendeväckande.

Vi har ansett att humanismen har stått för goda människovänliga värderingar och frihet.

Håller humanismen att på vägen förlora de värden man i utgångsläget önskade försvara? Det frågar allt fler kristna påverkare.

Det är förvånansvärt tyst för tillfället kring frågan om vart den moderna humanismen är  på väg

Hur som helst är det värt att anpassa sig till den nya verklighet vi som kyrkor kommer att arbeta i. Det ställer nya krav på mod och klarhet.

Priset för sant lärjungaskap går upp när intoleransen mot klassisk kristen minskar.

Det krävs mer av personlig övertygelse då man anses vara ”en farlig drog” av dem som hörs och syns i samhällsdebatten.

Sammanfattningsvis: Den kristna kyrkan har ingenting att frukta. Historien har visat att kyrkan (i universell mening) frambringat sina bästa kvaliteter under förföljelsen under den första tiden och under kommunismen i Sovjet och Kina.

Det pinsamma är att det hos oss sker under ackompanjemang av yviga deklarationer om frisinne, liberalism och tolerans

Kenneth Grönroos

Påskbudskapet förkunnar den uppståndne och levande Kristus men det lyfter också fram kvinnors tjänst. När Maria & Maria kommer till graven och får se den tom. När de hör ängelns budskap om uppståndelsen och uppmaningen att berätta detta för lärjungarna är det ingen slump.
Gud vill i det nya förbundet använda kvinnor för att förkunna budskapet om den uppståndne Kristus.
På pingstdagen citerar Petrus profetian i Joel 2 om ”andens tidsålder” där kvinnor och män, unga och gamla skall stå i gemensam tjänst.

Sedan vet vi hur det gick.
Starka inslag av den gamla kulturens patriarkaliska synsätt och gammaltestamentlig gudstjänstordning blev en del av den kristna kyrkans tradition.

Pingströrelens frambrytande för hundra år sedan kom att bli en reformation ifråga om kvinnors tjänst. Budskapet i Joel 2 lyftes fram på nytt och många framstående kvinnliga pionjärer banade väg för pingströrlelsen i USA och i missionsländerna. Men inte bara där - i de Nordiska länderna kom kvinnliga förkunnare att vara spjutspetsen för den nya rörelsen. Tyvärr blev deras insatser snart begränsade på grund av influenser från övriga kyrkor och därmed minskade tyvärr antalet kvinnliga förkunnare drastiskt.
Detta trots att pingst inte har den ”ämbetssyn” som väcker så mycket diskussion bland våra lutherska vänner idag. Tvärtom har ju pingströrelsen tonat ner skillnaden mellan kleresi och lekmän och lyfta fram det allmänna prästadömet. Varför är det så få kvinnor i församlingstjänst just nu?
Är bilden oklar? Förväntas det tydligare signaler ifråga om kvinnors tjänst?
Idag då en ny generation står och knackar på dörren tror jag vi utan tvekan kan konstatera att det inte finns teologiska begränsningar för kvinnors tjänst. Vår ”Pingsttradition” uppmuntrar mer än hindrar oss att frisätta den potential som finns i kvinnligt ledarskap.

Gud har skapat människan som kvinna och man. I den hebreiska texten sägs det ”till kvinnligt och manligt skapade han dem”. Alltså är själva polariseringen gudomligt planerad önskvärd och välsignad. Dessutom myckt behövlig även i dagens församlingsledarskap.

Bibeln kryllar av exempel på kvinnor Gud valt att använda i olika funktioner. Här kan vi se hur olika temperament, social status och framtoning blir till välsignelse i olika situationer. Vi kan se kraftfulla profetgestalter, domare och affärskvinnor som använt resurer i Guds rike. Här upptäcker vi hur varmhjärtade omsorgsmänskor och kvinnor som använt sin kvinnlighet fått vara nyckelpersoner i sin tid.
Läs om Mirjam, Debora, Hulda, Hanna, Ester, Rut, Noomi, Rahab,
Rakel, Lea, Maria, Susanna, Rode, Lydia, Priscilla, Eunice, Dorkas och Tabita …
Vi tackar Gud för alla kvinnor som gett sina gåvor till Guds rikes förfogande och står i tjänst i våra församlingar. Jag tror vi alla behöver vara med och bana väg och bekräfta nästa våg av kvinnor i Guds rikes tjänst.
Kenneth Grönroos

Det är i familjen och hemmet barnen påverkas  starkast.

Föräldrarnas inflytande betyder odiskutabelt mest för barnen. I hemmet avgörs hur lycklig, stabil och säker individen blir. Där tränas den unge att komma överens med vuxna, jämnåriga och annorlunda barn, där formas självbilden, kreativitet, intellekt, vilja och hennes förmåga att relatera till andra mänskor.

Varje barn behöver ett hem med ansvarsbärande föräldrar och en trygg famn.

Tyvärr måste vi i vår tid konstatera att man i vår tid inte värnar om familjen som man borde.  Det är katastrofalt kortsynt.

Kostnaderna för samhället stiger explosionsartat i samma takt som familjeinstitutionen bryts ner. Barnskyddet och vården av barns illamående har ökat med 30% under åren 2001 - 2006 uppges det i en artikel i Helsingin Sanomat.

I Tammerfors ökade vård av  barns illamåemnde med ca 10 % senaste år - tendensen är densamma överallt. Vård av barn på anstalter och upptagningshem kostar samhället ca 60 000 per barn varje år. Alltför många föräldrar lider av kroppslig, andlig och känslomässig utarmning och det är barnen som får ta de värsta stötarna. Barnen är de mest behövande  i vårt samhälle och kärlek är deras störstra behov.

Allt fler ansvarsbärare är oroade för utvecklingen - inte bara för barnens skull utan också för de växande kostnaderna.

Familjeinstitutionens kris drabbar inte bara barnen den blir dyr för samhället.

Men det finns en annan sida: alltför ofta fokuserar vi bara på de negativa tendenserna. Trots allt mår de flesta barn bra och de flesta föräldrar gör sitt yttersta att förbereda nästa generation för livets utmaningar. Många ensamstående föräldrar kämpar tappert för att ge sina barn en god grund  i livet. De är beundansvärda. Trots stora utmaningar inom yrkesliv, samhälle och egna banklån skapar unga föräldrar överallt  i vårt land en lycklig upväxtmiljö för 100 000 tals barn.

De är värt stöd  och erkänsla.

Barbro och jag har som farföräldrar möjlighet att med beundran följa  med en ung familj som har två små pojkar. Vi ser det som en oförtjänt lycka och förmån att få ha en fin relation till Walter, 4 och Milton, 2 år. Om möjligt hoppas vi få vara ett stöd för föräldrarna i deras uppfostringsansvar och framförallt hoppas vi ge något in i pojkarnas liv. Det de här två ”unga männen”ger oss med sin energi och livskraft är ovärderligt - vi har fått så mycket glädje av dem.

En del av familjens kris och vår tids söndrighet är den att generationerna skiljts åt Det har skapat ett tomrum. Familjen är större än mamma, pappa och barn. Dagens unga familjer behöver även far- och morföräldrar.

Familjen och församlingen är två insitutioner som Gud instiftat och är därför heliga. Gud älskar församlingen och familjen och han har en hög kallelse för dessa. Men just därför har djävulen ett ont öga till både familj och församling. Det är inte märkligt att han vill krossa dem. På detta sätt kan Fienden ”stjäla,slakta och döda”.

Kyrkorna kan absolut göra mer för att stötta äktenskapet, familjen och barnen som växer upp.

Arbetet bland barnen kan förbättras och vi bör kunna erbjuda undervisning och träning till gifta par att utveckla sin relation. Föräldrar och familjer behöver mer stöd i deras viktigaste livsprojekt: barnen.

Låt oss även göra uppror mot tendensen att isolera generationerna  från varandra - vi behöver verkligen varandra.

Att ännu en gång besöka Israel var en fin upplevelse. 

Har delagit  i flera turistresor som reseledare och deltagit  i konferenser under årens lopp. Landet är inte på något sätt främmande för mig . Men denna gång var unik: vi reste  tillsammans med Barbro som av kära vänner fått pengar till resan. Det var en jättefin upplevelse att se de” heliga platserna” tillsammans med Ba som såg allt med fräscha ögon. Vi tog oss fram i egen takt; åkte taxi och buss från Tel Aviv tlll Jerusalem och vidare till Tiberias. Bara det var intressant - att träffa ”vanligt folk” och känna  på atmosfären  i landet. 

Jerusalem är en kokande kittel - med denna mosaik av religioner och variationer på kristen tro.

Skönt att gå Via Dolorosa med katoliker och  protestanter. Där blir man påmind om att vi trots allt är vi djupt förenade i de centrala delarna av vår tro - de som just skedde här i Jerusalem för 2000 år sedan. 

I kyrkan byggd i Getsemane örtagård mötte vi en grupp kristna från de växande kyrkorna i Öst-Afrika. De stod vid altaret och sjöng  ”Asante sana bwana Yesu”.  En  ambassadör från ett Väst-Afrikanskt land kom in med tolk och livvakt och uttryckte sin respekt och delaktighet i Frälsarens lidande. Två kineser (kanske från Taiwan) böjde knä vid altaret och en grupp japaner kom in.Sp fortgår det dag efter dag.

Någonstans inom mig bröt glädjen fram och jag förstod att Jesu lidande och smärta  var inte förgäves. Jes.53:11 : ”av den vedermöda hans själ utstått skall han se frukt och så bliva mättad (tillfreds) Tänk att kristen tro idag är en så betydelsefull gemensam nämnare mellan snart sagt alla folk och länder.

Gallilén och Gennesarets sjö är alltid lika rofulla - speciellt om man kommer direkt från Jerusalem eller Tel Aviv. Vi åkte ut en dag på sjön med en båt som hyrts av en skolklass flickor i 12-14 års- åldern från en ortodox skola i  Jerusalem. Då båtföraren lade på en CD med hassidistiska sånger (hassidism: en karismatisk / glad judisk rörelse) började dansen som inte upphörde förrän vi var i hamn. Vilket håll-i-gång och tjo- o-tjim. Barnen från Jerusalems ortodoxa kvarter njöt av den friska sjöbrisen. Men deras glädje var lika uppfriskande för oss som att se de pastorala idyllerna på den vackra sjöns sluttningar. 

Israel är en kämpande nation - det är idag inte bara de yttre hoten som kastar sin skugga över landet.

Att integrera 1,5, miljon ryska judar är ingen liten utmaning. Det byggs bostäder intensivt över hela landet.

Antalet ortodoxa judar växer också och skapar både samhällelig och politisk spänning. 

De uppfattas av nånga sekulariserade judar som en stor belastning, eftersom man inte deltar i byggandet av landet. Man ser det nuvarande Israel som en mindre viktig angelägenhet, utan istället ser man fram emot det andliga Israel som skall komma en dag.  Många av oss  kristna ser fram emot. den dagen också, men medan vi väntar på Messias är vi kallade att leva med i samhällets smärta och bygga landet….  

Israel lämnar ingen oberörd -  här är landet som varje dag väcker rubriker i någon form i medierna. Här är landet som är så djupt förknippat med vår kristna tro. Här  är landet som också kommer att spela en avgörande roll i den framtida världspolitiken - för att inte tala om Fredsriket vi alla väntar på och som Bibeln talar om.

Då skall Messias ta rodret och utgående från Jerusalem skipa fred  och rättvisa.

Till dess är vi kallade att välsigna Israel och önska Jerusalem fred.

Sedan 2002 har Indien varit en del av våra liv. Vi har besökt landet  av olika anledningar regelbundet sedan dess. En längre tid har jag känt dragning till de norra delarna. Denna vår öppnades en dörr till Ludhiana i Punjab - bara 100 km från Pakistans gräns. Här bor en stor del av de stolta sikherna som har en lång historia som krigare  - här i Indiens nordvästra hörn har späningen mellan islam i väst och hinduism i öst varit mycket påtaglig. 

Punjab är en av de minsta delstaterna i nordvästra Indien invid Pakistans gräns. Här bor ca 30 miljoner mänskor. Ur kristet perspektiv är området ett av det minst nådda området i Indien. Tillsammans med Tomas Forsbäck besökte vi   Ludhiana en stad med ca 3 miljoner invånare i slutet av mars.  Vi höll två pastorsseminarier för pastorer med ca 120 deltagare i vardera kursen. I dessa trakter är de kristna förföljda på olika sätt. Det händer att fanatiska hinduer spöar upp pastorerna  och de utsätts  också för social mobbning och är mycket trängda. Det var oerhört starkt att få uppmuntra dessa “hjältar i Guds rike” som under motstånd och förakt frimodigt vinner mänskor för Guds rike.  Det betyder jättemycket för dem att få intryck utifrån och vi försökte verkligen ge dem nyttig undervisning och praktiska råd. 

Vår kontaktman i området gjorde ett strålande jobb som koordinator. Vi besökte även ett ungdomsmöte och på söndagen besökte vi tre slumförsamlingar som växer snabbt.  Flera kom till tro och entusiasmen och tacksamheten var stor bland dessa “våra minsta bröder”. Nya församlingar bildas överallt i slummen och de får se underverk som svar på bön och det attraherar hela tiden nya mänskor. 

Vi kommer förhoppningsvis även att kunna värva faddrar som vill betala 10€ per månad för att ge en del av de fattiga slumpastorernas barn hjälp till skolgång. Jag skulle gärna vilja att vi kunde gör en insats för dessa barn. 

Vi tillbringade 30 timmar  i bil på Indiens farliga vägar - allt gick väl tack vare mångas förböner.

I korridoren på vårt hotell uppenbarade sig en sikh-soldat med gevär som vaktade oss varje natt.  Var det en ängel?

Vi är glada över resan och vad Gud fick göra vid de 16 olika mötena. 

Vi lever i slutet av det kristna kultursamhället. Avkristningen är nära på avslutad  i Europa. Den kristna kulturen som gett byggmaterial åt samhällsbygget under hela den europeiska historien är på väg att försvinna. Mediernas ”portvakter” och andra opinionsbildare kräver allt oftare att den kristna tron skall bort från kulturlivet och det offentliga.

 Men pendeln kommer att svänga.  Vi kan se helt nya tendenser på den andliga arenan.

Om texten i Joel kap.2 var aktuell på pingstdagen är den ännu mer relevant idag. Vad vi ser idag är en andeutgjutelse med proportioner som aldrig tidigare skådats.  Ingen  kunde för några år sedan ana hur snabbt församlingen i Kina växte, mitt under förföljelse och förtryck.. Detsamma sker i andra asiatiska och afrikanska länder.. Vi vet att  nya församlingar grundas bland tidigare onådda folkgrupper inom det tidigare Sovjets gränser. Det finns också många andliga vårtecken i vår egen världsdel.

Inom några år kommer vi att få se hur de kristna kyrkornas inflytande i Asien, Afrika  och Sydamerika kommer att bli mer synligt på global nivå.

Naturligtvis kommer det här att påverka skeendet i världen på olika sätt även om makthavare ännu inte tagit denna osynliga revolution i beaktande.

För några år sedan sades det att religionernas inflytande småningom kommer att avta. Idag vet vi att det är fel.

Nu är vi alla smärtsamt medvetna om den islamska religionens kraft  och dess  anhängares vilja att dö för sina ideal..

Gud kallar sitt folk till bön och helighet i Norden. Det är nyckeln till upppprättelse och helande för Kristi kropp. I den yttersta tiden skall Gud utgjuta av sin Ande över allt kött och härligheten skall återvända till församlingen. Gud vill förstärka sin närvaro och sitt ljus och han kallar oss till bättring och överlåtelse. I denna ”brudeväckelse” är det viktigt att värna om renhet och helighet. Vi behöver befrias från högmod och världslighet som bedrövat Guds Ande. Tyvärr har vi låtit oss formas av tidsandan och därmed förlorat vår andliga position och trovärdighet.

Det goda nyheterna är att vi går mot en upprättelsens tid då Gud får utgjuta sin Ande över sitt folk och föra oss tillbaka till de andliga källorna. Överallt i detta land samlas mänskor till bön. Det finns ett osynligt nätverk av grupper inom olika samfund och kyrkor som i profetisk ande bereder väg för en ny andeutgjutelse över vårt land och vårt Europa.

I historiskt perspektiv är det kyrkor som vågat avvika från tidens anda som haft det största inflytandet.  Eftersom ingenting har en så starkt attraktion på dagens  mänskor som Herrens närvaro och härlighet. I gudsmötet finner dagens förvirrade mänska en ny dimension som hon inte kan finna någon annanstans.

Efter otaliga resor  i andra länder vänder jag alltid hem med samma glädje och stolthet över den sociala trygget, det skolsystem och de pålitliga myndigheter vi har i Finland. Vårt land tillsammans med de övriga nordiska länderna hör i alla internationella undersökningar till de nationer som erbjuder den högsta livskvaliteten.

Det som bekymrar mig och många andra kristna opinionsbildare är att den nuvarande  politiken är helt blind för de kostnader och illamående som blir resultatet av den pågående successiva uppluckringen av traditionella  kristna värderingar. Det verkar inte finnas kompetens och vilja att ta itu med de tragedier och avigsidor som t.ex. den nuvarande familjesituationen för med sig. Det samma gäller alkoholpolitiken.

De flesta beslutfattare tycks vara helt fixerade vid budgetfrågor eller så vill man inte se följderna av den nuvarande  politiken. Kanske är det rent av så att man inte vågar uttala sig i frågor som av media anses vara tabu-belagda. Ingen politiker har råd att bli impopulär bland de verkliga makthavarna i vår tid.   Det som också bekymrar är att de  kristnas åsikter i samlivsfrågor, familje- och alkoholpolitik osv. inte har kanaler i vårt nuvarande mediaklimat.

Där är det bara en filosofisk riktning som gäller: sekulär-humanism. Det är rentav tragikomsikt hur svårt man har att hantera mänskor med traditionella  kristna värderingar. När en präst i Helsingfors för en tid sedan nämnde om den kristna synen på äktenskap och samliv tappade media sin svala objektivitet och går ursinnigt till attack. Här är allt tal om tolernas, förståelse och mångfald plötsligt borta - han har avvikti från den enda sanna tron och bör offentligt spöas av media. Visst är det inkonsekvent!   Jag är ibland förundrad  över att den Lutherska kyrkan som har tusentals akademiskt utbildade präster som jobbar heltid för  kyrkan inte syns och märks mer i det offentliga samtalet. Ärkebiskopen och en del av biskoparna gör ibland värdefulla utspel och får en del publicitet. Men det står inte alls i proportion till den Lutherska kyrkans verkliga inflytande. De frikyrkliga är praktiskt taget osynliga i det finländska medierummet. Är det den lutherska tvåregementsläran som befriar kyrkans kvinnor  och män från samhällspåverkan? Eller är det så att medias hottfulla attacker skrämmer gudfruktiga opinionsbildare till tystnad? Jag vet att många kloka präster och förkunnare drar sig för att offentligt framföra sina åsikter därför att man inte vill bli offentligt smädade av det  militanta medieklimatet  Så borde det väl inte vara i ett öppet  och demokratiskt samhälle!   Det behöver ske ett genombrott ifråga om etermedia på kristet håll. Vi kan inte vänta oss att medborgarfinansierade YLE som kallar sig ett ”public-service-bolag”(ungefärl. övers.:till allmänhetens tjänst) vill bli en kanal för de  kristna kyrkorna på samma sätt som den är det för t.ex idrottsintresserade och kulturkonsumenter. Det krävs modiga initiativ idag för att skapa en TV-kanal som kunde öppna upp för kristna värderingar. De som har inflytande på etermedia har ett enormt inflytande på samhället. Det har inte  kyrkorna i Finland alltid förstått. Här är en av orsakerna till att kyrkorna marginaliserats   Den finska radiokanalen Radio Dei har visat med önskad tydlighet vilken beställning det fanns på kristna program. Många mediaproffs var skeptiska och var helt fångade i föreställningen om att det inte finns så stort intresse för den typens program. De hade fel! På kort tid har radiokanalen överraskat alla och fått  imponerande  lyssnarsiffror. Det många  kommittéer och arbetsgrupper inom de kristna  kyrkorna misslyckats med i årtionden lyckades Kirsti Rostamo med då hon startade radiokanalen som idag praktiskt taget täcker hela Finland. Jag tänker på Rory och Wendy Alec som strtade God Channel som idag via satelliter ses i stora delar av världen och har ett jättelikt inflytande. IRR/TV:s program som sändes över Mellerstaöstern, Ryssland, Indien och Kina får enorm respons detsamma kan sägas om IBRAs verksamhet på olika håll i världen. Varför skulle det inte gå i Finland?   Digitaliseringen skapar utrymme för flera TV-kanaler .Flera nya kanaler strår till förfogande, men det är pinsamt tyst bland de kristna kyrkorna. Det är dyrt - visst. Men det verkar idag som om porr- och snuskföretag har större tro då det gäller ekonomi än de ”troende”. Var finns de som vågar ta steget ? Det finns många som väntar på den nya kanalen. 

(predikan den 15. mars i Filadefliakyrkan.)

En grundläggande och helt unik dimension i den kristna tron är vissheten om att Gud  är vår far. 

Då Jesus lärde sina  lärjungar att be ”Fader vår” var det något nytt  i relgionernas värld. Egentligen något revolutionerande. Visst kände de Gud som den  rättfärdige, helige  och allsmäktige - visst lovsjungs hans godhet i psaltarpsalmerna och visst var han en trygghet 

Men Jesus för sina lärjungar ett steg till:

Här handlade det inte  bara om religion utan om en relation…

I religionerna finns så mycket fruktan, prestation, underkastelse och egen strävan. 

Men  i Rom.8:15 vill Paulus visa på en annan väg: ”Ni har fått en ande som ger barnets rätt så att vi kan ropa Abba Fader - anden själv vittnar med vår ande  om att vi är Guds barn . . .”

Eftersom behovet av tillhörighet och tillit är så djupt liggande hos varje mänska öppnar sig här en helt fantastisk dörr till en livgivande relation. 

Jag vet att frågan om gudsbilden inte är helt okomplicerad eftersom den formas av olika upplevelser och kan deformeras av smärtsamma erfarenheter både  inom familjen och i kyrkornas värld. 

Ändå finns inbjudan här: En inbjudan till helande och upprättelse. Ett välkommen hem till gemenskap med Gud. Inte bara som en idé eller vacker poesi utan just som en far. 

Tillhörighet innebär trygghet och ett sammanhang i en fragmenterad väld och tillvaro. Vi är inte ensamma och utkastade i livet med alla frågor och svåigheter. När Jesus skulle lämna sina lärjungar efter tre år sade han: Jag skall inte  lämna er faderlösa, jag skall komma till er. 

Jag läste en gång en rar berättelse om en pappa som var på biografen med sin son innan föreställningen gick pojken ut och köpte godis. När 6- åringen skulle återvända till sin plats var  ljusen redan släckta och han visste inte hur han skulle hitta sin plats. Han greps av panik och alla kunde höra en skrämd pojkröst i salongen: Finns det någon här som känner igen min röst . . .

Klart: Det fanns en - det visste  pojken. Han hade en far som kände rösten …

Det är viktigt att få säga det idag: När vi hamnar i mörker och inte hittar varken vår väg eller vår plats i livet - finns det en far som hör vårt rop pch känner igen vår röst. 

När jag mötte mitt livs stora trötthet, frustration och utbränhet för en del år sedan var det just denna insikt - denna livsförvandlande upplevelse som lyfte upp mig och förändrade mitt livsperspektiv och min gudsrelation. 

Jag hade  många års församlingstjänst bakom mig, jag var flitig och plikttrogen och arbetssam. Men jag såg mig mer som en tj’änare eller arbetare i Guds rike och jag kände trycket av mänskors förväntningar och krav. 

I en fräsch upplevelsen i att vara ett Guds barn förlöstes glädje och avslappning. Något av barnet inom mig vaknade till liv på nytt. En nya entusiasm och frihet kom in i mitt liv. 

Prestation skapar frustration, kritik och avund - barnaskapets ande ger glädje,  frihet och kreativitet. 

Mitt kristna liv är idag inte primärt kopplad till kristen verksamhet utan består av en trygg relation till en far som älskar och accepterar mig sådan som jag är.

Ett faktum är: Denna livgivande relation förlöser mycket energi och glädje i våra liv . . . Att sedan tillsammans med många andra bygga en levande och attraktiv församling är en del av denna process. 

En sak till!!

Gud är god - och har ett stabil psyke!!

Det finns en ofta förekommande föreställning att Gud alltid är missnöjd med oss. Har vi inte gjort något illa så är vi alla fall på väg att göra något . . . Att se Gud som stödjandeoch välsignande är inte alla förunnat.  

Men i Herrens välsignelse finns ett utrryck som värmer mig: 

 ”Herren välsigne oss och bevare oss. Herren låter sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.  I en av mina bibelkommentare upptäckte jag en dag att uttrycket  ansiktet lyser lika väl kunde ha översatts från hebreiskan med orden: Han ler mot mig… 

Det är sant att Bibeln är en viktig bruksanvisning för våra liv, men  Gud är inte missnöjd  och hotfull utan en far som ler mot oss. När vi vänder oss mot honom kommer vi att se det - och bli starka.

Ddt finns en inbjudan till oss alla - en inbjudan att komma närmare och uppleva mer tillit och trygghet i Gudsrelationen. 

Filadelfia - församlingen i hjärtat av Helsingfors med hjärta för Dej. Filadelfia är ett bra ”varumärke” som starkt associerar till en relationsbaserad församling. Namnet är sammansatt av två grekiska ord: ”phileo”som betyder vara vän, tycka om ,att umgås

 samt ”adelphee” - syster eller ”adelphos” - bror

Att vara med i ett församlingsbygge i vår tid är på många sätt ett  pionjärarbete. Många har upphört att tro på församlingen som attraktiv och relevant i vår tid. Man har sin tro i hjärtat - men vågar inte av olika orsaker bli en del av en församlingskropp. Ändå är Bibeln klar på en sak: Kristen tro skall levas ut i relation till andra. Så mycket av Nya Testamentets  undervisning handlar om just den utmaningen. 

Det är i relation till andra vår tro utvecklas och våra gåvor mejslas ut.

I Filadelfia tror vi på församlingen och söker vägar att tillämpa Bibelns undervisning om en levande, kreativ och stödjande gemenskap. 

Vi vill se Kristi kropp än en gång resa sig i vårt land med Gudsnärvaro, frihet och kraft. Vi vill se en församling som väcker respekt därför att det finns vision, handlingskraft och hänförelse.  

Det finns en skönhet i den kristna gemenskapen som attraherar och behöver återerövras i varje generation. Visst - det har funnits och kommer att finnas många brister och svagheter - dem måste vi arbeta med. Men de befriar oss inte från uppdraget att vara församling med Bibeln som förebild. 

Ordet ”församling” i Nya testamentet är översatt från ordet ”ekklesia” som betyder de utvalda och i profan grekiska användes begreppet för dem som utvalts ”att sitta vid stadsporten” dvs. utgöra stadens ledning. 

Vi är genom tron på Jesus utvalda och kallade att ha ett andligt inflytande i våra städer. Det finns en sk. universell församling dit alla kristna i alla länder kan räknas. Men Paulus brev i Nya testamentets brev är sända till församlingar som har en adress, ett ledarskap och en fysisk närvaro i staden.  

Vi vill inbjuda till 2000-talets stora äventyr: Att vara församling med Apostlagärningarna som förebild i ett modernt och sekulariserat samhälle. Vi vill öppna famnen och välkomna många hem . . .

Det finns pessimistister som tvivlar på församlingens roll och möjligheter att gestalta evangeliet relevant och tilldragande för vår tids mänskor. Kyrkorna har nog problem på det här området. Men för min del anser jag att det är för sent att vara pessimist. Den process vi i Filadelfia är i just  nu har redan fått många att tänka om. Sekulariseringens magra andliga föda har skapat hunger och törst och många spanar efter liv och kraft. De spanar efter en församling som har en öppen dörr, ett varmt hjärta och framförallt mat för en hungrig själ. 

Kenneth